". - LAHOLMS TIDNING i . a. Måndagen den 2 mars 1959. "Det &r c:a hundra år sedan |son) och tillhörande en urgam- Sveriges riksdag stoppade infö-| mal i Sverige vitt spridd och an- randet av järnvägar i Sverige) sedd släkt. TT och därmed försenade utveck- i Folkets I 1 Östergötland och avled år 1872. lingen av Svenska Han föddes 1786 på Tomestorp Egen Järnväg» med ungefärett Han började som kanslist i krigs- decennlum. — expeditionen men övergick se- Nu skulle väl ingen komma på dan till Riksarkivet, där han Hö + fdén att vilja avskaffa detta kom- digt gjort sig känd som en fram- - . muniktionsmedel, om ej för att | ersätta det med något snabbare. För inte så många år sedan dekreterade emellertid Fabian "Månsson, som var en tempera- '! mentsfull. herre: >Slå sönder Vv maskinerna» och ansåg att där- . med den då rådande arbetslöshe- " ten skulle bli lyckligen upphävd. Ian hade redan för hundra år sedan en meningsfrände," en - maskinbatare av rang, som också "var "riksdagsman och / kraftigt sökte motarbeta speciellt järn- - vägarnas utveckling, + ' Jag syftar härvid på kammar- Junkaren Leonard Fredrik Rääf, stående samlare av urkunder. Efter "öräldrarnas död övertog han skötseln av familjegodsen i Östergötland, Han utnämndes år 1818 till kammåärjunkare, inval- des 18291 Vitt. hist, o. ant. aka=' demien, I Vetenskapsakademien 1861 samt blev år 1860 fil. he- dersdoktor i Uppsala. Dessa kor- ta data tyder ju på, ått det inga- lunda var en obetydlig och in- skränkt . personlighet, denne Rääf, och han fyller också nära två spalter i stora upplagan av! Nordisk familjebok: "För övrigt ansågs han vara en stor heders- man, välvillig och fosterländsk kulturhistoriker (liksom Måns- . gon) riksdagsman (liksom Måns= | men till ytterlighet rädd för alla nyheter, speciellt då tekniska, Detta hans hat tog sig ett sär- skilt drastiskt uttryck vid 1847 - j och 1848 års riksdag, då statsut- skottet hade att behandla frågan om understöd på ett eller annat Utskottets majoritet 'var villig härtill, men Rääf reserverade sig, och fört. till dessa rader hit- tade för någon tid sedan bland några gamla »farfarspapper» hans yttrande in extenso, vilket "kanske kan-ha sitt speciella in- tresse i en tid då det moderna flygets hastigheter och distanser öppnar oanade perspektiv, Jag överlämnar sålunda ordet till den gamle maskinhataren: - aMitt yttrande har varit af- styrkande; icke af detta förslag, icke af dessa beräkningar, icke af denna vägsträckning; utan af alla dylika, = = ;7 : och ' nyttig, kunde jag ej ett ögonblick tveka att bidraga till ett, utförande, som skulle' ledas sätt till byggandet av järnvägar. , Vore saken I allmänhet god |" [TD nstnan inde TRIST Fd (Svenska järnvägarnas fader», se Nordisk Familjebok), hvars kunskaper och stora förmåga bäst bevittnas af den uppnådda möjligheten att hafva kunnat, genom klarheten i bevis, undan- röja hos utskottet alla tvifvel om . tid, ställe, sätt och framgång, Mina motskäl leda icke åt detta håll och vidröra ej dessa föremål; de äro af helt annan -natur, gammalmodiga, följaktli- gen besynnerliga. - : Samhällets lycka består, enligt | P min tanke, i att äga medborgare, hvilkas själs- och kroppsförmö- genheter uppnått den största riöjliga styrka. Ängkraften för- slappar båda. - | Låtom oss betrakta ett seglan- ,de, fartyg. Vilken beslutsamhet + i omdömet, hvilken raskhet och kraft i utförandet inplantas' ej I hos dess besättning. Deremot på ett ' paddlande fartyg, hvilken uselhet! En eller ett par half- stekta gryteldare! : Formannen och oftast den re- sande, som på urgammalt sätt färdas, måste använda omtanke Toch uppmärksamhet; de måste, i de flesta fall, vänja sig att ut- härda väderlekens omväxlingar, emedan verklighetens bekväm- ligheter falla sig ganska dyra, och de medhinna, under denna måttliga fart, att något aktgifva och något lära. . a Vid ångvagnens flygt eger man ingen styrelserätt. Intet förstånd, j ingen personlig styrka kan. be- i gagnas, ingen fara afvärjas. Man forslas såsoin ett annat packgods. Klemighet och redlöshet skola, YDRE] — järnvägarnas fiende nummer ett genom det låga priset, Införas hos ett långt större antal resande ' än förut, och de komma att ge- nomila landet utan minsta vinst i kännedom derom, +. ca Samhällets lycka består vidare i att ega det största möjliga an- talet 'af sina medlemmar väl bargna; att idoghet och förmö- genhet äro , någorlunda . jemt spridda, och att följaktligen sam- manpressning af rörelsen” på några få ställen, dess upphörande på andra, rikedomens och fattig- rootsatta ytterlighet böra, så långt görligt är, undvi= ' kas i stater, som önska sitt be- stånd. : Jernvägar verka, liksom alla maschinerier, , motsatsen. . De uppdrifva handeln, handtverke- rierna, produktionen,. vid sina ände-, sammanträffnings- och hvilo-punkter; , men 'de utrota, enligt alla länders erfarenhet, näringsmedlen ' på frånliggande orter, som utarmas. 5 Co oo : Skall detta onda 'undvikas, frååste ett jernvägsnät genom- korsa hela landet. Men det mo- raliska onda blifver då så myc- ket större; användandet af kapi- tal och skog ofantligt,” . IztUUNSSerbobseanbyen vb sebb ETS Re ASECDAAPRbboEo00 bn innnan 8 5 ' hämnd på dessa sina fiender och .. tyranner, vid hvilkas kringdrif- » vande de äro slafbundna, de taga , samma hämnd på alla samhällen, som varit nog oförnuftiga att uppställa mekanismen såsom sitt och lifvets högsta mål, Vittnes- gilla äro de industriella städer«=" . nas gator. > . vo . Måtte. Sverige. så sent som " möjligt blifva delaktigt af ett så dant framåtskridandets > ' - Det sorgliga var emeltertid, att den gode Rääf ingalunda var en= - sam om sin uppfattning, I stats+ " utskottet avgavs ytterligare re= servationer i samma riktning, och i riksdagen saknades natur= soc Ydredrotten ' oa SO position. Jag vill minnas, att en cellull, cellulosafoder och trä- av riksdagens ledamöter motive- sprit! förf, anm.). s rade sitt avslagsyrkande med, att - Man vill, till ersättning för människorna som åkte med tåg, . andra länders stenkol, trösta oss skulle få svindel på grund av? . med möjligt bruk af bränntorf. | hastigheten, och att man därför... Tillgången derpå är dock hvar- skulle bli tvungen att bygia ken stor eller allmänt fördelad, I höga plarik längs hela järnvägen, och uti de orter, der han något "vilket naturligtvis skulle bli all- ymnigare finnes, är han redan i deles för dyrbart. - . - anspråk tagen för de. alldagliga | Det dröjde också ända till: behoven. | ' "1 1856, innan järnvägarna blev in=. . Jag har nämnt maschinerna, förda här i landet, "och man kan dessa missbörder af enskildt ju ännu se spåren av denna . Hvilka. olyckor ' kapital oformliga begagnande i detta fall åstadkommit hos. penningrikare nationer, är bekant. Skogen, vår dyrbaraste egendom, utan hvil- ken Sverige icke blifver beboe- ligt, kan icke räcka till ökad byggnadslyx, utskeppning, ökad metallproduktion. och :derjemte att' geriom ånga forsla oss både till vatten och land," (Och då snille, framfödda att döda all- märkliga framstegsfientlighet hos mänhetens omdömesförmåga, de städer, som på sin tid ivrigt kraft "och välstånd. Upplysare,' undanbad sig förmånen av att få . gäckare och tviflare hafva lyc- ' en järnväg genom samhället, och -” kats att utestänga en, stör del af. :som nu sigger långt ifrån Statens ” | folkens" massa, särdeles städers | Järnvägar, otympligt ”sammans nas "arbetare, från ' hoppet "om" bundna: med: någon liten: lokal=- tillflykt och sällhet i ett tillkom- bana. Här. kän 'man. verkligen" stänga dem från möjligheten, ätt ' »Min son, du vet.icke' med hur med trefnad' lefva i. det närva- ' ringa vishet 'världen ”styres!$' ' ligtvis för övrigt inte heller op3 I FOLKLORISTEN Qixeligen drömde tote den ganle folkloristen Richard DVybeck om, hut rumantisk och - optimistisk han än var, alk en av honom upptecknad folkmelodi, = till vilken han själv skrivit orden, skulla bli den avenska national sången, Sången publicerades i det skick den nu användes första gången 18654 den av dess upphovsman " utgivna "Runa, tidskrift för Nor dens fornvännet”, Enligt uppgift i en uppslagsbok skulle sången dock ha varit tryckt 20 år tidigare I en samling "Val . da svenska fölksånger”, men då hette det i första strofraden ”Du gamla, du friska”, en version som sjöngs ännu på 20-talet, När den blivande nationalsång. €n publicerades I ”Runs” angav dörlattaren att orden var nyare”, Iitryck hade den alltså inte före kommit tidigare, och när den of. Yentliggjordes 1865 rar det i sams band med återgivandet av ett pro- gram från en av författarens mån. Kr ”afonunderbållningar med svensk folkmusik”, Sången hade Billat slutnummer vid en dylik konsert I a - Detta var första Eingea vår uationalsång slonga Att underhåltnings, grammet ante Publicetades förr NA år senare bar si å art Dibeck inte utgår "Rusas under åren 1851-64 Stockholm den 9 mars + Nn frangerad som tenorsola ' troligen den allra , pro | RICHARD DYBECI | OCH SVERIGES NATIONALSÅNG Fosterlandsentusiasten . . Dybeck AA Richard Dybeck föddes i O- densvå fö ling i Väst land af: herr Grefve 'von . Rosen = vården, I ett halvt dussin skrifter redogjorde han för skiftande svenska fornminnen och fick av Imä medel understöd för den 1 september 1811, blev stu- dent vid Uppsala universitet 1831 och avlade hovrättsexamen samt hade sedermera vid olika tillfäl- len domarförordnande. Dybeck var allvarligt fosterländskt sinnad och intresset för gamla svenska minnen, runstenar, folkmelodier, sägner och ordstäv, tog honom snart helt fången, Han var visserligen mera ro- mantiskt och poetiskt än veten skapligt lagd, men ivern och fors- karintresset fick ersätta vad som brast i utbildning. Richard Dbecks livsgärning som folktorist och fornforskare kom att bli av stor betydelse och han var en av dem som gav im- pula till förbättring av den då mycket fö de I - upptog denna verksamhet. ” Genom honom blev otaliga ur- gamla folkmelodier räddade un- dan glömska. Om det inte fanns ord — eller lämpliga sådana — till melodierna. lät han sin skal- derådra flöda, På så vis tillkom bland annat ”Du gamla, du fria,” och ”Mandom mod och morske män”. Sina sånger presenterade han sedan i första hand under si- na populära aftonunderhållning- ar, | Konserten den 93 1861 Dybeck anordnade under åren 1841—62 tio sådana aftnar i Stockholm, en i Upsala 1837 och en i Västerås 1851. Programmet vid dessa afinar var brokigt och foltd. d Jel. per ee fe tens amet kö 2 i i i i , i eg Anine Rickard Dileck ” Dingssångens första strof: . lt mana till dygd och dåd än > e0 märgfyltt och stolt anförande vallvisor, visarrangemang — men inlednings- och slutsångerna var alltid skrivna ay Dibeck själv och utpräglat kårnfulla och fos terländska, Vid den betydelsefulla konser- len den 9 mars 1361 Iydde inted- ”Ur forntida djup stize svensk- + mannasing, att lefra och lila r Norden, . en gång det friaste folk uppå jorden” Dybeck framträdde därpå mel ar vilket ti citerar följande: De flesta av de fosterländska sedan i våra skogar och dalar. Nationen kvad i dem hela sitt liv, sin glädje och sin sorg, sina käm- padater i tanke och handling. Ja gessa tider sjön go. sina hävder Fika bra som vi-skriva våra. Tan- hävder äro kvädena i ordets ful- Ja bemärkelse. Sannare, mera le- vande och omfattande drag av tidsförhållandena . har icke ska- ran av senare annalister kommit åstad... ma . Må dessa urgamla hemlands- melodier som i århundraden livat glädjen och lisat sorgen i mång tusendens bröst, sent tysta!” Föga anade de som var närva- rande fid denna aftonunderhåll- ning i storsvensk anda att den rättframma och högstämda sång som avslutade det hela skulle bli vår nationalsång. . Lika avlägsen var den tanken då sången. sedan publicerades i Runa. Till text och melodi skilde den sig inte från de många and: ra fosterländska sånger som Dy- beck tidigare och senare skrivit och lanserat. ”Du gamla, du fria” måste dock ha fastnat på ett all- deles särskilt sätt i människors öron och den blev ett glansnum- mer för de många sångförening- arna, varvid man med förkärlek framförde "den som tenorsolo med manskvartett, ”Lunkans” "bravurnummer Sången 'skulle "dock knappast ha ”slagit igenom” — trots att den ganska tidigt kom med bland skolsångerna — om inte opera- sångaren Carl Fredrik ”Lunkan” Lundqvist på sina turnéer landet Tunt gjort den till ett av sina po- puläraste bravurnummer. Härige- gendom. Då dess upphovsman den 28 juli 1877 gick bort sjöngs ”Du gamla, du fria” allmänt över he- ta landet, särskilt då vid festliga och fosterländska tillfällen. Det var dock först på 1290-talet som sången allmänt accepterades som Sverizes nationalsång. Som leda- te och dirigent för Orphei Dräng- ar tog Ivar Hedenblad gärna upp ”Du gamla, du fria” på program- met. Sångens upphöjelse till patio- nalsåre vann genklang i mycket breda lager och även om många kritiserat den för dess släpiga teripo har ingen förnekat dess ecnuina ”svenslhet” och oför. melodier, villa här ekala föredra £ar licdo redan för årbundsatcn | ” blommeialte kärlek till fosterlan- nom blev den snart var mans e- : det, -Axa kände han ju varken till ge; Ma har vi våra vanor och o- .vanor; mer . 'eller, mindre medvetna utslag av vår personlig- het, Detta gäller kanske i all syn- nerhet .om denna världens store individualister, "om genierna, vars små privata egenheter ofta är me- ra roande än uppräknandet av de gärningar för vilka de är be. römda, ' MÄN NN En mycket mänsklig egenskap är fåfängan' och De Store dras med den i samma måtto som vi andra, Man finner snart att få- fängan hör till de egenskaper som tar sig högst oväntade uttryck, Om Dumas d. ä, berättas att han med det största jämnmod uthär- dade kritik" mot sin litterära pro: duktion — men anmärkte någon på hans kulinariska färdigheter tog han ytterst illa. vid sig. Mat. lagning var Dumas” stora hobby och svaga punkt. = > 0. Rör v NR SR ACTA Thomas Alva Edison, den store uppfinnaren, torde inneha rekord i fråga om tankspriddhet. Den go- de Edison förmådde stundom in- se ens hålla reda på sitt eget "> Ramn! Oscar Wildes fåfänga var i första hand förbunden med bans klädsel; den kvicke författaren ville betraktas som Englands mest vålkladde man och blev alltid misslynt om någon gsttrade sig kritiskt om snittet på hans kosty- mer eller färgen på halsduken. Einsteins vänner bar intygat att den store vetenskapsmannen aldrig tog illa upp om någon an. grep hans livsverk. Var någon däremot obetänksam nog att på- peka någon akarank i hans fiol ' Det har jag sannerligen glömt den att man ringde upp Edisons rande. De. taga förstörelsens spel blev' han sårad och tjurig. Berömde . man - honom , däremot när' han spelat någon fiolsonat tycktes detta göra honom lyckli- gare än alla vetenskapliga triumf. er tillsammans?" : enn Vår egen August Strindberg ansåg sig för: en utomordentlig målare 'och var..på delta område mer känslig för anmärkningar än någonsin. Valdemar Bälow berät- tade en gång att Strindherg stäng de sig inne'i tre dar och vägrade att tala med. någon därför att en fiskargubbe i Sandhamn råkat på. peka att han inte skulle vilja ha någon av Strindbergs tavlor på väggen, >> : Men fåfängan är ingalunda den enda av stora mäns egenskaper. Edisons tankspriddhet är nästan lika berömd som hans uppfinnin- gar och förmodligen torde. den gode Edison inneha rekord i frå- Stora mäns oo små” egenheter 'ga om distraktion. En gång in- fann han sig på en resebyrå och biträdet gjorde den obligatoriska "frågan om namnet, . . — Vad jag heter? svarade Edi- son med tomma anletsdrag, — bort! Dess bättre råkade en an- nan kund känna igen Edison och så fick man då äntligen fatt på namnet, - : -— Jaha, och vart skulle herr Edison ' resa, fortsatte: biträdet med tillkämpad behärskning. .— Ja, men det sa jag ju nyss, nu kommer jag inte ihåg det längre... s mö Biträdet förnekade att den be- synnerlige kunden sagt något om sin resa och slutet på visan blev sekreterare och fick veta alt upp- finnaren skulle åka till — Europa. En annan gång skulle Edison resa till en universitelsstad 4 Ame. rika för att hålla föredrag, Vistel. sen skulle ta fem dagar och med tanke på de dagliga festligheter. na stuvade Edisons fru ner fem frackskjortor och gav sin make omsorgsfulla instruktioner. — Det duger inte att ha sam. ma frackskjoria hela" tiden, Te på en ny varje kväll När Edison återvände hem från — Vad: betyder” detta, sa: ; Edison halvt förtvivlad. ... ”.— Jag gjorde som du sa, mums tade Edison; tog på en-ny fracks- skjorta varje kväll "> . > Han hade alltså. gl fru, alt ta av: detta klart för sig utbrast han:-> det blev så varmt i stan. de sista dagarna. arv Ånatole France,.. den fine franske författaren och nobelpris-- tagaren hade sin egen lilla metod när han skapade sina böcker. Det är hans sekreterare som avslöjat sin arbetsgivares författaregenhes ter. France antecknade hela da= garna alla siva infall på små lap-. intriger, aftonstämningar o.s.v. ; ordna 1 olika fack. efter ett visst system. När France sedan hade ett nytt arbete under gång och be- " hövde skildra för exempel ett upp- rört hav, så-gick han bara till lappkartoteket och letade på nas turbeskrivningar, 'varefter fogade in fyndet i bokbygget. Att Frances böcker ger intryck av allt annat än lappverk, visar bara; med vilken fulländning han tills lämpade sin originella författar. metod. . . Jack London hade den egen: heten alt han endast skrev tvål ” timmar om dagen, varken mer ell ler mindre om det kunde undvie kas. På slaget sju på morgonen, : satte han sig vid skrivbordet och skrev i ett sträck. till klockan nio. Då upphörde" arbetet för dagen. London skrev med blyerts på pape' persblock, hans hustru fick sedan renskriva på maskin, Detta' ars betssätt vidmakthöll han vare sig has var på resande fot eller bem- ma. Inte ens under den bekanta resan med Snark ändrade han på författarrutinen — frånsett . ett par dagar då sjösjuka hindrade : honom att överhuvudtaget arbeta, resan hade han alla fem f; - - T ” skjoslvsua på sg! = mek DE FLESTA OCH BÄSTA ORTSNYHETERNA FINNER ( NI I LAHOLMS TIDNING + | de gamla först och när han fått — Inte undra på alt jag tyckte” ' par — diskussioner, situationer, ' han | mande lif; maschinerierna ute-' med.'Axel Oxenstierna utbrista: . om Ao Gustat Toll or or Dessa. lappar ” fick sekreteraren
Texten är automatiskt avläst ur skanningen. Gammal tryckstil ger
ibland felaktiga tecken.