| rr vy RR h - ESR mona & " "Lördagen den 20 te A : a bruari 1960 ar; Här gick ungdjuren : . hela sommaren i ful frihet, Bäc- i kens -klara > Na vi ” dricka av. atten kunde de Gräset växte bra så . fort Värmen stack till. Här fanns INN risk för att torkan skulle bita sig fast. . : . Just. på dessa mader intill bäcken trivdes "Långnäbb, stor- SPoven; Redan i april kom' han och makan flygande den långa vägen från Wales där de vista- . des om vintrarna, Långnäbb ha- de byggt sitt bo vid bäcken, Där trivdes han bra”. >. ; Storspovarna hade mer och |- mer ” kommit" ut på de: odlare slätterna." : Mossarna med. sina ” "gungflyn i all ära, men här där ” marken odlats trivdes de minst lika bra. > Ile og ole : Honan -var större än hanen. >" Där de nu gick och plockade , i s . marken "med sina -långa, böjda näbbar 'fick -man: lätt intrycket av att honan egentligen var ha- » nen, Hon var kraftigare byggd, med längre näbb; men' tecknin- gen i äderdräkten var den- "Samma ene oe ANGE - . i Långnäbb var brungrå mörka- re på ryggen och ljusare utmed sidorna :: , "> "svart, Buken "var vitgrå. Näbben [ Fa som var: mycket :lång var svagt böjd. Halsen.var ganska lång. . -. En dag i maj då: värmen slas " git till-yriktigt ordentligt kände Långnäbb 'sig . orolig. Han gick omkring och bligade och såg på "honan." Hon "plockade , utan - att - med en min visa silt intresse": ' Då. lyfte Långnäbb och med några kraftiga vingslag steg han till. väders,. Sedan lät. han sig "falla i.en båge nermot -jordeti, Nu började han flöjta. Han var "en av slättens alla bästa musi- f "kanter, spelade en kraftig ton i Vs stigande ' och fallande 'skala, -., T— Tyyyiil > tyyylti = tyyyili- Åter steg han till väders.. Nu kom en ny kaskad rullande över marken. soc oo dedr blss "Dag efter dag spelade' Lång- . näbb ' för honan.” Hon låtsades "inte höra. Gick 'där bara':och su ] ft j > Plöckade, insekter och såg ut att ; drivas i solskenet, von: så -+. Långnäbb var en ihärdig fri- are, Han spelade långt ut på > kvällarna... Hans : toner kunde kanske i det långa loppet. verka |- .. irriterande på somliga.. Men på det hela taget 'var det en fasci- nerande musik, ett. jubel: som ' gled långt över slätten, > . <. : Så en dag på förmiddagen slo Långnäbb ner jämte sin hona. " Han hade kanske på något sätt märkt orolighet hos henne: Hon kanske lyfte sitt huvud .och såg mot honom, Då visste Lngnäbb att hans uppvaktning gjort nytta. - Han . piruetterade ;- : omkring henne, kokett och lekfullt.-Lyf- te och sänkte huvudet med den långa "näbben." .';: KN " Så lyfte han med ett par ving- + slag och sänkte sig över honan Och trampade på henne, 4. : . Hon var helt tiden blickstilla. " Strax efter steg -flöjttonerna < På nytt mot rymden.' Långräbb ville jubla .ut sin hyfunna lycka. ”" Men ett pår:dagar senare gick honan omkring och sökte bland gräset. Till sist fann hon en tu- va som passade, Där redde 'hon . sitt. bo. Under de närmaste da- Barha jvärpte | hon tre ganska storå ägg i balen. Äggen, påmin- de mycket om vipans till färgen och var genom den också skyd- dade för. upptäckt. ena , Efter en veckas tid lämnade -.' Honan boet. Hon hade gjört det : förut . under. korta” stunder för att äta. Men nu flög hon långt ner mot ån och Långnäbb måste själv inta hennes plats. Nu blev det hans tur att ruva fram ung- arna. . Honan överlämnade det besvärligaste arbetet till honom. Hon hade inte mycket intresse till övers för boet. På det viset var hon en dålig mor. vs ” Hon hade lärt sig att manne: ska vara arbetsträlen i familjen. Långnäbb var en god äkta man. Utan att protestera låg 'han dag ut och dag in och ruvade de tre fäggen. se .. Först efter-en månad kläcktes äggen. Det blev gänska -lång tid att ligga, stilla. Nu hade Lång- näbb ingen tid till flöjtspel..' -- 2+:- Under. denna. tid hände det bara eh enda gång något verk- ligt farligt. "Och det kunde ha slutat illa ” öm ”det” velat'sig. " Långnäbb Jåg mycket stilla på ;' sitt bo. Han sökte dölja det för alla fiender. Kom någon männi- n | en god'bit från . var ansvaret helt. vältrat på ho-. ska sökte han sig som”. var "tecknade il,. TYYYYVYYYT?YYFTTT 0 LAHOLMS TIDNING - -" — a UYYYTYYYYYYYYYYTEYTYYYTFTYTYTTTYY YYYVYYTYYYTYTTYTTFYT TY v YT v YYTYTTYTTYTTYYYY . "YyrTYTY YYYYYTYYYTYTYT TY YFTE trana — on YYTYYTYYTYYTTTY vore - - a o boet . innan han lyfte och for kring öronen på den kommande under ilsket skrikande. Då fick han ofta hjälp av viporna, ' En dag kom två pojkar utmed bäcken. Det . var strax innan äggen skulle kläckas, Långnäbb hann inte undan från boet i tid. En av pojkarna fick syn på no- nom, mor — Kom! skrek han till kam- raten, här är ett långnäbba-bo! Pojkarna sprang fram till bo- et,- Långnäbb skrek infernaliskt och slog pojkarna runt öronen. Viporna kom till hjälp. Men poj- karna kom ända fram till redet och tog äggen. ES — Vi tar hem dom till dvärg- hönan, sa den ene. ' det blir av dom ungarna! varnas ilskna skrin skulle poj- karna: stulit äggen.. skickade ner Ulf för - "— Se efter vad det är! '; Själv kom han och Stina: ef-' ter. Olof hade inte så lätt för att gå.: Han stötte käppen ivrigt i marken, : osv Sö oa NA Ulf fick syn på pojkarna som -. Ohoj!; skrek Ulf. Vad gör Pojkarna «såg upp. : Nu kom Olof och 'Stina också. ss ot — Asch, .sa den ene, vi tog bara ett. par fågelägg 7, = : > Vet ni inte att det är. för- bjudet att röva ägg från fåglar- na? sa Olof med rynkad panna. >,— Näää, sa pojkarna.” n. "Nå; lägg tillbaka dom; men kom ihåg att man får inte röra fåglarnas ägg, det är förbjudet i lagen, "vin... ; en Ro Nr a : ". Pojkarna. lade ner. äggen. De såg "litet: rädda, "men: samtidigt arga ut, Vad var det för 'en ky-' mig .” gammal: gubbe," vad nade han med det här att göra?. Vad skulle det väl göra om man tog en sån där, gapares ägg? -& iu. .— Hur tror. ni det skulle. vara -jom nån jätte gick. omkring och plockade: ungar från föräldrarna också : bland " människorna? sa Olof."- Eller. att ,. själv. bara bli stoppad i en jättestor mösså och > I kanske tryckt och klämd över- allt. oe ' RN T. Pojkarna såg på varandra. De hade liksom inte tänkt'så. : — Man ska vara rädd om allt levande, sa Olof. : Jag vill inte ens ta kråkungar: innan dom är stora. Tänk "vad arbete fåglarna har haft med att ruva fram äg- gen och bygga bo... och sen när allt. är klart kommer människan och -tar alltsammans ; och ' river kanske sönder boet; :' + Pojkarna blev riktigt skamsna; De började förstå mer nu "— Det ska ni komma ihåg, sa Olof, att aldrig fördärva nåt få- gelbo.. Men kom nu så. går vi undan lite, det var ett fasligt vä- sen dom för. 5 sik see ” Olof gick: före uppåt gården. De främmande "pojkarna följde med." Gubben verkade 'ju vara riktigt mänsklig, och" han -hade nog rätt. Ulf och. Stina och' poj- karna började tala med. varan- dra. Pojkarna - bestämde "sig för att följa , med hem' till. gården och titta på. kaninerna och du- VOrNa, eo EAT Ska ; Långnäbb återvände snart. De tre äggen låg kvar där. Lång- näbb makade äggen tillrätta och lade:sig att ruva på nytt. . : Om. några dagar, så”... + Just då ungarna kläcktes kom honan tillbaka. Hon .ruvade fram ungarna men gav sig sedan åter av. "Det blev Långnäbb: som fick sköta småbarnen. 'Dessa ''var mycket pigga av sig och ville gärna -ge sig ut på upptäckts- färd genast. Men så fort det blev kallt och kyligt kröp de in:un- der Långnäbbs vingar, Där var det i alla fall bäst att sova. : + Honan stannade kvar en vec- kas tid och avlöste: Långnäbb. Men 'så en dag tog oron henne. Tillsammans 'med några, andra storspovsfruar gav hon sig av ni, den varmaste sommaren lämnade hon så bakom sig och for mot Wales igen." .. " Långnäbb fick mycket bestyr med ungarna. De följde honom. Mest levde de på olika insekter och larver, men det kunde ock- så. hända att de åt frö av olika slag... " strålande junidagar med sol och värme. Långnäbp hade inte tid MAA AÄAAAAMAMSADSKAAADAA nom Storspovshanarna fick på et Viset själva Upp- fodret a klara barnupp Gräset växte högt. Kvigorna hade kommit ut och gick nu be- tande omkring i hagarna, I "detta underbara rike växte sforspovsungarna och fick si grå fjäderdräkt och långa böjda näbb. Men Långnäbbs öde var beseglat, i Naturen har ingen ' misskund. Det är att ta emot d : t bjuds... - oe Som EEE Fr Det är natt. En blek månskä. ra 'har "dragit upp över Hal- landsås. Det är i get kompakt — Ja, det ska bli kul å se'vad:s 2" ip CRT Te [RATTA Te TTT nn IN Hade nu inte Olet och Ulf och Ar Hl il Ferrer Stina hört 'vipornas och storspo- , . et : Men, Olof "= Af just lade äggen i den enes mös-. på flyttning. Det var redan i ju-' mörker. En lätt skymning vilar över, slätten” Också under nat- Av. SES SCEN TT Th nn tens timmar känng det dofter av växande gräs och 'jord, Bäcken kvillrar”och leker sig fram ge- nom gräshagarna." Kvigorna lig: ger lugnt" idisslande'i det:höga « Då smyger en räv fram utmed bäcken, Står. ofta stilla, vädran- "de och gloende rakt. ut i skym- ningen,. Stannar i skuggan från någon låg buske vid bäckkanten, Glider - kanske". ner'i liggande ställning. Hemma +' lyan” väntar en: flock ; hungriga, halvstora rävungar.;' Det gäller att:skaffa ordentligt med mat till dem; de nöjer sig inte med litet:.7- =. ". Räven är van att jaga på nat- ten. Trivs bäst. med detta mör- ker som. inte" är alldeles" kom- pakt. Han vet att de flesta fåg- lar. är: hjälplösa 'i mörker. :- Då att knipa både en rapphöna och en fasan.” sn orean 7 « Nu är markerpa rika på villei bråd. Räven har inte behövt lå- ta ungarna: svälta hittills, Har redan:'denna natt varit hemma med en; halvstor!. harunge som inte: hade' vett att akta sig. Men mer behövs... rv i Det är vindstilla. Himlen" ver- kar så: blekt Ijus' i natten. Inga stjärnor? synskt.v. fu No - Alla strån och buskar står re- : sta: mot skyn -utan, att rörd sig. Varje rörelse, varj "litet: ljud märker .räven.: "Det är då räven smyger för platsen där Långnäbb ligger med sina -ungar.. Genast "känner, rä- ven: vittringen.” Hukar : sig ner, huvudet vändes åt det håll där fågeln ligger.” Oändligt: försik- tigt, krypande framåt nålkas han sitt byte! «7 : get : försöker Långnäbb . lyfta. Ungarna "vet : liksom omedvetet om vad som sker. De rusar un- dan .någon meter och "ligger så blickstilla -i gräset.: Räven .har fullt . sjå ”med:+. att: bita. ihjäl Långnäbb: De flaxande vingar- na slår med kraft över nosen. Långnäbb" är ganska kraftig. -- - Så försvinner räven. Går" vas dande i det höga gräset med hu- vudet ” högt. ; Långnäbb hänger dufsig och livlög i gapet. .:.+ ">. . Så "blir Långnäbb till rävmat denna natt. En av de otaliga va- relser som: går från liv till död. Går till död för att ge liv, fort- satt liv, åt andra levande .va- relser, + ses les ol OA - Natten vilar lika tyst, lika stil- la.. Under några korta sekunder var det liv i gräset, Så var det bara 'slut. Några 'dunfjädrar, grå och svåra att upptäcka, är det enda > som visat vilken tragedi som utspelats här. TEVA Äter i ilr MR : De tre ungarna är ensamma. De är ännu för små för att kla- ra 'sig bra på egen hand. Sedan -lallt blir tyst söker de länge ef- ter: : faderns ' skyddande vingar. Men, ingenstans upptäcker de Långnäbb. - Då .:de sökt länge, ängsligt , pipande: och kallande, kurar de samman i en håla, sö- kande varandras kroppsvärme. Så kommer den stora och var- ma och livgivande solen stickan de upp långt borta i öster. Vär- men : återvänder. De - burriga fjädrarna börjar. bli släta. Ung- arna piper ibland efter Lång- näbb, men börjar på egen hand söka efter insekter, a : s 1 |. Ungarna växte fort. » Det var i SAMA KAMAAA NYFEFE De skils litet åt men håller sig är. ju stor, så stor aft den ver- att tänka på makansyflykt. Nu kar skrämmande på dem då de än lämnats. ensamma, N 2 "<= På kvällen : söker storspovs- ser de ingenting. Då är det lätt! alla fall så nära varandra att - | de inte mister kontaten. Världen AA AARDA. ARSA RAMA ARINANADADSSADKA BB | VIKTOR GEJON På eftermiddagen når de upp i nyhavren. Där har en av dem otur. Över havrefältet glider just Snabb, den grå sparvhöken. Un+ der sin glidflykt upptäcker Snabb en :'av SOrspovsungarna. Omedelbart, som skjuten ur en kanon, slår spårvhöken sitt by- te. De vassa klorna tränger in i fågelkroppen. Några pipande, -| sedan är allt slut. Sparvhöken ' slår frenetiskt med vingarna för att komma upp i luften. Den ljusgrå un- dersidan med de svarta strecken ser. vacker ut. Till sist når sparvhöken önskad höjd, I glid: flykt vilar den sig innan den på nytt måste arbeta sig upp i vin- den. = ov ee ene I klorna hänger storspovsung- en." Den : ganska långa näbben tecknar sig böjd mot: himmelen. ". Så är det endast två av Lång- näbbs ungar kvar... > 0. : . SN ungarna "efter skydd.” De följer +: varandra och : piper då. och då ängsligt. Skymningen faller allt tätare. . Blommorna sluter sina kalkar. Fågelsången tystnar. Nu hörs bara koltrasten som håller till inne i dungen: Ja, det är mer än en som sjunger. De följer ef- liksom sjöng de för att överras- ka varandra med nya och vackra melodier, Isf = 5 oe :Men den. sången hör inte de två spovungarna. . De har svårt för att lägga sig till:ro.: Ännu skulle ' de . velat :ha' vingarnas trygghet över sig. Just detta att de rör sig gör dem lätta att upp- täcka för den som ser bäst då skymningen kommer. - SE Glosöga, den stora kattugglan, kommer i - lätta: "svep ut över markerna. Hon är på jakt efter någon . mus eller. sork som vill upp. i friska "luften. Det är då hon " upptäcker - en av de små spovungarna. Ugglan drar sig al- drig föratt gå till anfall; I en mjuk båge når hon marken och med ett par, välriktade hugg dö- dar-hon sitt byte, «++ 24 +” - : Den nu ensamma "lilla" spov- ungen flyr i. vild skräck; Men kättugglan lyftet och - styr med mjuka "vingslag :bort mot löv- skogsdungen. .. fe St 7 Så är då bara en enda liten sorspovsunge kvar av Långnäbbs Natten, kommer;;: Daggen: har fallit., Den ensamma 'spovungen flyr ännu'i, skräck! Daggen vä- ter. fjädrarna. och trä | kroppen. ' Kylan ' gör: att" lederna styvnar..» Ungens "pip svagare. Ofta. faller:den. omkull > Till sist, ligger den halvt liv- 'ända: nere vid -bäckkanten, Näbben är: halvöppen. :x: 72" '” Sommarnatten.' har nog kyla att döda 'ungens liv. Svaga pi- pande hörs då och då. Men så blir allt tyst. oe RÖN, " Morgonens sol- kommer med värme. Lärkorna spelar. Fåglar- na hemma ' i'-Päckagårds träd- gård :börjar. söka' efter mat till sina ungar... Blommorna ' öppnar sig. Dofterna stiger. Humlor och bin söker surrande efter honung. ”'Men 'nere vid bäcken i det höga gräset ligger en död stor- spovsunge;' Ingen sol kan väcka den till liv. Den ska aldrig stiga upp mot rymden för att i en fal- lande flykt prestera ett jublan- de crescendo av flöjttoner. + : ' Så : har 'ett: helt 'storspovsbo fått skatta åt förgängelsen. I ba- len ligger ännu några skal kvar. Här har: några” hundlokar rest sig mot skyn, Gräset börjar spi- ra ::opp genom tuvan där boet har varit. Snart ska "ingenting mer kunna visa att här föddes tre i storspavsungar.. Den enda som - kanske är :kvar är stor- spovshonan som redan' gett sig ut på sin långa flyttning till Wa- les. Vem vet — kanske har hon också dukat under för någon av de många faror som lurar på alla flyttfåglar. = 0-0 CA - Men n ästa år ska någon” ny storspovsfamilj "komma hit -och upptäcka maderna och den lilla bäiken med sitt glittrande vat- ten med de många forellerna. En ny storspov ska låta sina flöjt- toner stiga jublande mot skyn, prisande sommaren, värmen och honan, som grå och till synes o- intresserad plockar nere på riar- ken. - — NA hur går det? Har ni pörjat tala med era nya grannar in? . . . or — Om! Vi .har.redan slutat! a t "a é ” | försökte se in. Inte mycket kun- ter "varandra i mjuka ackord,. familj.. En tragedi håller på att]: ': utspelas. Mister alltför små un- |” gar den som vakar över dem är |. :|de dömda till 'undergång. : +". å |jat att' förkunna ordet om riket "Jmästare. De, gälla även för sen- Forts. . | ”För Viktor och mig behöver du inte sörja. Gud föder spar- varna.” St ”Sparvarna ja, när skörden är god. Men inte människorna, Och jag har sett vintrar, 'då siälva fåglarna — legat dödfrusna på marken.” st Johan - Viktor hade med ett vant kast slängt ränseln på ryg- gen, och häktat den fast. Han började gå, och stigen förde dem båda tillbaka till stugan, oc ” "Det är inte tid att tala mé- ra”, sade Maria, när de hunnit till dörren. ”Inte heller är det ord och predikningar, som kom- mer att hugsvala dig. Men en dag skall du lyssna till Andens röst som jag väntat på i tretton år, alltsedan vi möttes” "Co -- " ”Vi får väl se. Farväl, Maria.” " Men i sista stunden sköt han den gnisslande dörren öppen och de han urskilja i det svaga mån diset," men' borta från sängen hörde han Viktors lugna ande- drag. Utan '2tt- stiga in över tröskeln böjde han sig fram och trevade på väggskåpet. I handen slöt han den ena ljusstaken, den ena örnklon, och 'han behöll den, när han började gå. = +. ' ”Något : minne - skall. jag väl ändå ha med mig' från stugan, han mor i sysslorna, utan at! ens undra när. far skulle komma hem. Barmhärtige Gud, sköt det genom henne, han måtte väl in. te ana något, han må väl inte ha varit vaken i natt! Hon kän. de att pojkens ögon uUppmårk= samt följde henne vart hon gick men när hon mötte hans blick, fanns det inga dunkla hemlighe- ter i den, bara undran och som skuggan av en sorg, . : Timmarna kröp fram. Äntli- gen, när solen lutade mot sitt fall; såg hon två gestalter på stigen, länsmannen i sin wmi- formsmössa — och rotehållaren. Hon gick dem till mötes; Viktor var. borta hos kon. Länsmannen hälsade avmätt och wille veta, hur dags på kvällen Johan Vik- tor kommit hem. Utan att blin- ka, blek och fattad, svarade Ma- ria, att han inte satt sin fot in- om stugudörren '— hon visste inte var han sovit. Männen gick in i: stuga och stall och sökte länge; när de kom ut igen, bad hon dem:" ”Xrp det något galet, så säg det bara till mig och sko. na pojken!” — "Vi måste ij alla fall fråga honom, när han såg sin far sist”, genmälte länsman; han lät inte glad, ”Där borta går han”; pekade Maria, ”till det behöver ni inte mig.” Hon gick in, stängde dörren och satte sig ifall jag aldrig ser den rmera”, sade”han, mild till sinnes: Ma- slog armarna ' om ', honom ”och tryckte sitt huvud. mot hans steg och lät honom uppslukas av havet och vältrade sig över å sen - Mt I' samma stund som : slog ögonen upp morgonen där- på, lade han" märke till, att den ena av örnklorna saknades. på sin ” plats' "vid sidan av bibeln, och sporde mor vart den tagit vägen. : Maria "svarade, . att hon gömt den undan, och att han al- drig "skulle ” nämna den nera, varken '. för henne eller 'någon annan: det... skulle komma en dag, då han”skulle'få hör all: ting om deny' och mycket ånnat. Viktor lyssnade med stora ögon, men -' han” gjorde inte en fråga mer. ”Tankfull och stum hjälpte ria kunde inte 'svara, men hon : i — bröst, - innan hon saktade :sina de gråa dimmorna, som steg ur; på marken, Men även han ställa de inte en fråga; och Ikväl märkte hon att han ingenting visste, Ett kort ögonblick kunde hon som en yrsel, men så bes sinnade hon sin, Ord för ord, u- tan att ändra en stavelse, upps repade hon vad länsmaa Sagt, och sedan tillade hon bara: "Om detta kommer det att pratas och frågas mycket, men jag har bara ett enda ting ant säga dig, Viktor. Far är oskyls dig, han har inte mördar Träfs fen, Det ' vet jag: hur jag kan veta det, skall du få reda Pånär ingen. Vare sig du får so honom mer 1 livet eller inte, glön al- drig att han var oskyldig, Och varken när andra människor hör oss eller när 'vl är ehsammna, skall "yi hädanefter bringa hans sak på tal” Viktor bara nickade. Inte on sekund tvivlade han på att allt vad mor sade var sant till punkt och pricka. Men lika klart förs stod han; att mor hade råkat far, att örnklon var hos honom; hes la” hans Zspäda varelse slöt sig ten, och han lovade sig, ett Ing. en makt på jorden skulle kunna rycka den från honom. Ännu hade han inte fyllt toly år, men från ' denna stund var han en på sängen, med händerna 1 knät och slutna ögon, ov ' Fredrik Böök LEN a - När männen kom åter — läns man hade - sagt till Viktor att stanna”där han var — fick hon veta, att postbudet hittat Träf- feng lik och Johan Viktors ge- vär i småskogen, ett litet styc- ke från vägen, att soldaten skul- le efterlysas och byarna runtom- kring I trakten budas till skalla gång. Hon gav inte ett ljud ifrån sig, det gjordes inte någon an- sats att förhöra henné mera; de båda männen sade ett kort far- väl,” och hon var ensam. : Hon nästan sprang ner till betesplat- sen; där låg Viktor framstupa ”SÄBBAT tok Av: kommit ster NILS . Strax efter: det att Jesus bör- samlade han en skara lärljungar omkring . sig.- De skulle fostras till att fortsätta :hans verk när han själv hade fullgjort sitt av Fadern givna uppdrag: De lär- jungar, som vår frälsare utvalde voro varandra” högst : olika och hade svagheter: och ' fel. I. Jesu skola blevo de gjorda dugliga att gå hans ärenden trots 'skröplig- heter och brister. Men hur olika mensamt.' De gåvo- sig helt ;åt mästaren. Deras hjärta tillhörde Honom helt: och odelat och där- för: kunde Han så fullständigt omskapa dem att de -kunde' bli- va -Hans' apostlar och fortsätta Hans verk; En blev dock :odug- lig. Judas hade” hjärtat delat mellan Jesus och världen" och därför gick det så, att han till sitt namn fick fogat den hemska anmärkningen:. densamme . som förrådde Honom, = >"e fo cet lr ": Alla kristna; alla som ha kom- mit till tro på Kristus, äro äm- nade" att vara” sådana "som de första "lärjungarna; sändebud, som skola gå hans ärenden. Oduglig till tjänst hos Honom och i Hans rike är var och en, som menar sig skola: gå i egen kraft, men 'duglig är den som går på Hans befallning, väntan- de ' kraften och förmågan från Honom allena. Detta är det av” görande. De yttre förutsättning- arna, begåvning 'och dyl kom- mer först i andra hand. Det är ofta så i Guds rike att den som i ä iskoö: är. ligast, LINDBLOM, Örgryte församling; - .: Göte borg enn fn de än'vöro hade'de dock ett ge-| STÄNKAR Lärjungaskapet . betyder ej”, av- skildhet, men” gemenskap. Den viktigaste gemenskapen är den, som . lärjungen lever med | sin Herre i ordet och bönen, men han är också förenad med andra Jesu lärjungar, honom till tröst och hjälp, glädje och stöd. Stor ömsesidig välsignelse medför en sådan kristlig gemenskap, som övas "av två fromma, Kan icke detta ” innebära -en "maning till Dig att tänka på någon ensam människa, att låta henne genom Dig få: känna gemenskapens glädje " och ' uppmuntran? . > Herren 'atstakade gränserna för ' lärjungarnas verksamhets- område och sade dem att de skulle gå till Israel och ej. till hedningarna. Lärjungarna gingo efter Jesu befallning.' Av detta hava 'vi ätt taga lärdomen,.att vi gå dit Herren sänder oss och först och främst visa lydnad för hans vilja om det kan vara mot- bjudande för oss själva eller om något annat och mera storsdaget kan tyckas vara mera lockande. Det gäller att vara trogna i det jordiska kallet. Där vi ha blivit ställda, där ha vi våra av Gud givna uppgifter först och främst. Vad han mera vill ha uträttat av oss, det må vi nogsamt pröva så att det ej -är mot Herrens vilja självtagna” uppgifter. . ' - Men Herren har också ett ord om att kirjungarna "under sin vistelse på en plats skulle bo på ett ställe. Herren ordnar allt för sina sändebud. Han skall be- stämma "ordningen, icke männi- sk Egenmäktighet får minst kan Herren Jesus på ett särskilt sätt, "använda, han kan uträtta detta just därför dtt han ser sin storverk i Herrens tjänst, och egen oförmåga och helt väntar förmågan liksom uppdraget ur av allt känneteckna utförandet av 'ett Herrens uppdrag. De skulle vända sig till Herren för att få veta, vad de skulle göra och för att-bedja om vad de be- hövde. De skulle helt förtrösta Herrens hand.' Vill Du. ej bliva en sådan lärjunge? Vår text be- rättar om föreskriften, som de första lärjungarna fingo av sin tida lärjungar... Av apostlaför- teckningen förstå vi att Jesus på Herren och ej på något annat därjämte. Det må Herrens lär- jungar taga till sina hjärtan, aft de mer och mer måtte lära sig att lita på att den enda och tryggaste säkerheten är Han som 'sade: ”Se jag är med Eder minnet för honam av den dag, då Per Isaksson jagat bort tig- garpojken med ett blodrött rapp, och då han frågat mor, om inte for alltid finge bo kvar I stu- gan, De båda ögonblicken hörde hop, som hake och hyska, Den Mås da on uns! oa = skräck, som då skymtat och förs Ar rna svunnit, stirrade honom nu I an- siktet, Bland de homlösa på viä- garna gick nu far — hur länge själv och mor blev drivna ut I samma fördömelse? När de följdes åt till stugan, som ännu var deras: hem, grät dem ville lägga en sten på den andres börda. Men Maria tänks te, att det skulle varlt bättre om han jämrat och varit över sig given, så att hon fått trögta ho= nom, Barn hade han nästan al« drig fått vara, stackarn. Kyrkoherden I Östra Karup skickade en uniform och en rän« spår, som någonsin blev funnet efter flyktingen, och efter en I vecka blev skallgången inställd. Den ' hade. aldrig heller blivit driven med någon' riktig iver; många menade att brottslingen redan hade fått sitt straff. Kyr- koherde Blantzius kom en mor= gon vandrande ut till soldattor= pet och hade ett långt samtal med : Maria «under fyra ögon; hemkommen sade han, att hon förvisso var en kristen männli- tat på tungan — han visste inte mer än förut. Hans hustru gav lin att spinna och strumpor att 'han med rotehållarna och bön- derna, att de övergivna skulle få stanna kvar I stugan åtminstone till . nästa årg regementsmöte; när det var slut, måste den nye det kunde inte hjälpas. ., 7 Ensamt hade livet alltid varit för dem som bodde. t ljungbac- ken vid stranden, och dubbelt så tung blev avskildheten nu. De många frågor, som Marla befa- rat, uteblev. Mellan folket i byn och ' torpets invånare växlades inga andra ord än de nödvändi- ga, Viktor blev skygg gom ett skogens djur. Han fick hela hö- sten hjälpa Per Isaks att ct/cka torv "uppe "i: mossen, och han smuligaste;, den ' brann trögt och ”tykte in, men de slapp att frysa a ten På juldagen fläm tade ett smalt tagljus i den en- da ljusstaken, och de gick till kyrkan; men Maria satte s.g än- da nere vid ingången på &n lös bräda, där fattighjonen och ut- socknes brukade slå sig ner. Förr hade hon brukat gå in i en av de nedersta bänkraderna med "Viktor — mannen hade aldrig varit någon kyrkogångarej han hade. brukat. skylla på att han då måst kläda sig i parad och anmäla sig för befälet." Efter högmässan kom kyrkoherden fram och hälsade på henne ön- skade dem ett gott nytt år och tillade: "Jag tycker Maria kun- de stiga bättre fram”, men hon svarade: ”Jag vet min plats”. Det lät ödmjukt och fast, men sände ut sina lärljungar två och FYVYEYTYS Åtvå. De beHövde ej gå ensamma. | ; s alla dagar intill tidens ända”. PFEFYTEYTTYTEYTYTYTTYVTYN Text; Matti 10:2—15. Ed inte bittert. Forts. rt DARADSMAA, NYSTTTTYN + sticka åt Maria, och själv talade" an YvYrYvvY YYYYTYTYYTTYTYTYYT YT YT du blir stor. Var han nu Är vet . som ett pansar kring hemlighe= - vuxen man.' Och plötsligt stod ' skulle det'dröja, till dess han r ingen av dem cen tår; ingen av ' . | sel”över åsen med postdiligen= - . |sen, såsom Johan Viktor förut- 7] sagt, men det var också det enda ska, men att hon inte bar Jär= ' knekten flytta in på sin torva, s bekom - i: lön: ett lass av den .
Texten är automatiskt avläst ur skanningen. Gammal tryckstil ger
ibland felaktiga tecken.