: .' Han så detta.. Han ville inte YYrvvT YFFeeerv Vv vereYteerereetr 4 - LAHOLMS TIDNING veverevrevrevrevYPvYeYFYTYYYYYVYYEYYVTYYTYVFYFYYYYYVYYVYYYYYYVFVYYYYYEYYYYVFYVYYYYTPYTYTYTYYFYFTFYTV ” Kingsley, Journalisten, hade för sig att han hört någon berätta om eremiten på Mont Cécile, men han hade. hållit hisstorien för en amsaga till nu. Det var under lunchrasten på väg upp. till systertoppen Mont Elisabeth, som Joseph, föraren,” kom att nämna, detta som. väckte reportern till liv hos Kingsley — som dock hade bestämt sig. för att betrakta fjällfärden som en rekreation och ingenting: annat. - Mont Elisabeth, sade Joseph, var visserligen lättare att bestiga, den gav friare: utsikt, och inte heller behövde man riskera lavi- ner där, men Mont Cécile var nä- något annat, Där fanns Gavelpas- set, som var något alldeles "extra för unga: starka bergsbestigare, och så var det eremiten.' " Han behövde inte ansättas nämnvärt hårt för att berätta vi- dare: - san > Det var väl en tyra, fem år s se- dan han kom, engelsmannen. Han var väl vad de kallar exentrisk. Han klättrade omkring 1 bergen, ofta ensam, och en vacker dag be- gav han sig — han hade sällskap då med en ung fransman — upp till kalotten ovanför Gavelpasset, Han hade hört talas om ett block- hus där, byggt delvis i en grotta , av några munkar ' för ett par hundra år 'sedan, och när han fick se stugan blev han så betagen i den att han: bestämde sig för atti-- stanna kvar som: han gick och stod, Fransmannen kom ner igen med brev-och med checker, och "det visade"sig att det var åtskil- ligt som.'skulle ordnas. :En stål: wire skulle; spännas, och längs den skulle en massa saker - fraktas upp, böckér och några' bekväma möbler och' en stor radioapparat. Och en' gång i veckan .skulle det . sändas .upp livsmedel. Nå, sådant hade man hört talas om. förr, att « folk blev så förtjusta i utsikten och så fjällbitna att:de ville stan- na kvår, men ingen hade hållit ut mer än: några veckor. Man tog det alltsa. inte" så "allvarligt, men | pengar 'är pengar, inte minst i' fjällens ' värld, ” och eremiten på klippspetsen fick det som han vil-+' le; Och; han höll- ut däruppe, i veckor och: i månader, ja, och nu å fjärde, eller": "femte Kingsley. Ö -— Smith; tror jag. 'Jaries Smith; denna gavel häde en nyckfull na- tur lämnat kvar en fris, en-dia- gonal som var knappast en tred- jedels meter bred. ”Trappan' gick brant uppåt, med ena kanten tätt" intill väggen och med den andra, utan barriär mot avgrunden. ” oci stirrade uppåt. akt — Jag får lov att säga "att det . här överträffar mina - djärvaste förväntningar. Det är nästan för. mycket av det goda, Men för en» flygare är det här väl bara en barnlek, Fleming ... Fleming skrattade och tyckte 1 nästa minut att ekot lät hånan-: de. » — En flygare får ju vänja sig ” vid åtskilligt, fast på annat sätt. - » Han önskade 'att han hade kun-, nat se den andres ansikte, forska i hans ögon. — Och vi har tretusen råeters listen. H =. Tvåtusen niohundra; herrar na. En nätt liten "luftresa. "och rakt ned. Inga hinder i vägen. Nå startar vid då? ++ -.: - = Jag stannar kvar här, sade - Fleming. Jag dricker en kopp kaf: fe och röker en cigarett! och har, det skönt medan ni tar dust med berget och med eremiten. Men stanna inte-för länge. Dimman stiger och stiger Med blicken fö! ide. "han dem några steg :uppför” trappan: men Josephs säkra lugna ansikte, en bild. av sten och orubblig styrka, en kropp och en "själ där genera» tioner utvecklat” just detta som skedde ni. Men han kunde inte se tänkta han; saknade väl inte;ins levelse; och.inlevelse'i detta. fak- tum, att: en felberäknad rörelse skulle. betyda ett fall in i evighe- et inte bli till” "svag- het? tt : Om det plev . : ”? Men en Halv timme senare stod Herbert Kingsley öga mot - öga med eremiten och. med Stanley Li stone, fö Journalisten.log : tän. ke, och alpvärldens om: inte Tä! tillbaka. Han hade-följt de djärva | fjällvandrarna ; med: kikaren, : och blicken sade att han knappt trod- sade Joseph; Atminstone" kallar han sig så,' De TD "Kingsley skra adé. — James Smith! "Varför inte lika gärna John Brown? Han rik, tade kikaren uppåt avsatserna. Om vi skulle" ta en till på gossen, Fleming? i Flemming svarade inte genast. Detta var hans första bergbestij ning. Med sin maskin -—> han- var arméflygare — hade han åtskil-. » liga gånger passerat Alperna; och det : var under dessa snabbfärder . han fått lust att från en stadigare » position än ett aeroplan -betrakta .. denna /slumrande. tjusiga svärld. Nu var han fundersam. Det” läg de, sina ögon. oa Novell av. Peter F ischer;; platån utanför sin boning — en låg timmerstuga till hälften in- krupen i en grotta — han öppna- de- gästfritt.. dörren.» | "Journalister; betraktade honom kesmanneris vakna iaktta- dimma kring7Mont: Ceolles;toppytgelséförmåga." Mr James: Smith och sont flygare hade -lärt sig att respektera vädrets; makter. "Dessutom, "Om en människa ville gömma sig undan världen, så bor- -.de han få göra d utan att. stö- ras... 2 gärna tränga sig på. +». "Kingsley lät kikaren "sjunka. ” .— Men det är en underbar dag, och klockan är inte mer än tolv, Och det är väl bara en tre tusen i meter dit upp. c : Jamos Smith... Han ”undräde vad det kunde vara för en James Smith. Att namnet var en mask Var han övertygad; om. Kanske » var den där isoleringen inte allde- Jes" frivillig, kanske hade James Smith fullgod, anledning” att hålla sig undan. Kanske: var polisen i något land ' intresserad av. hans. föregående. I vilket fall som helst, i det skadade inte 'att ta en titt på : honom och. hans näste, och om . han hade klara papper, så mycket ' bättre, Det kunde bli en utmärkt; historia : att skicka hem tin tid- ningen: . a -— Hur gammal kan han vara, den. där James Smith? frågade Yan. Joseph höll på att ordna yxorna. . och isbillarn&a 'och repen," =. . — Som herrarné, svarade hen, och som: jäg själv, i trettioårsål- dern, Men kanske inte så Späns- tig. "Själv var han en präktig typ av - förare, -lång "och smärt, men än- dock muskulös. ens — Vi tre, sade han, ska gott klara Gavelpasset! Och tonfallet sade Kingsley och Fleming att detta var ett erkännande som de . borde uppskatta," co» Doe - Kingsley axläde renseln. ST < Tar vi Céclle då? s "Fleming andades begärligt | in luften, "som kändes ljum i-solr strimman, » - » « or Det ären så härlig dag så jag följer, väl med, Men upp till eremiten ger jag mig inte. ”Han skrattade: My home is my castle. Två timmar senare låg dimman som en fradgande sjö vid deras fötter. och, skar fullständigt av sikten mot dalarna och stupen. Men ovanför sken solen och fär- "gade topparna i rosa och i guld och i mellanskiftning: som inte . kunde återges ens med pensel och palett, Och i solen stod också Gar velpasset. : : Det gjorde skäl för sitt n namn, tänkte Fleming, där han tog stöd mot en klippa för att pusta ut. Massivet, eller. bergkroppen, som en arkitekt kanske skulle ha käl- var klädd i skinn från topp till tå, "fint öch mjukt och välsittande skinn, hans tänder glänste vita, vårdade, och han rörde sig, trots hans. händer voro omsorgsfullt en "tydligen tilltagande korpulens rt med en gymnasts smidighet, Mi "tande — inte irrande — oro. "Jag hoppas jag inte stör, de Kingsley i bästa samklang med Livingstonefrasen. Han. nämnde sitt namn, Han hade länge” haft j tankarna att bestiga den här .«kalotten, och 'först i dag hade han fått véta att den var bebodd: ; -: Mr Smith gjorde en inbjudande gest åt en mjuk stol, bakom vil- ken en batteridriven elektrisk ugn gav värme åt det väl ombonade rummet. Han" öppnade” en skåp- dörr och tog. fram en flaska men I sköt åter.in' den. I' stället. tände han en spritlåga i ett. försilyrat Pteställ - och sköt fram en låda ci- garrer; Och medan han gjorde .detta:talade han i. ett. ' — Nej, kanske inte viskg skall ju... ja, ned igen; Tyvärr kan jag 'väl inte räkna med att få behålla er som gäst, mr Kings- ley.: Ni är den förste engelsman, ja den, första människa utom be- folkningen bär som haft nöjet att underhålla” mig med på. fyra år och sju månader. Man :' glömmer nästan uttrycka sig, men jag bru- kar läsa högt för :mig: själv '— ja, det låter löjligt att läsa högt för -sig själv.: Och så har jag ju radion, den är en välsignelse, och så gör jag. väderleksiakttagelser, skriver dagbok också om väder och vind. För övrigt väntar jag på televisionen, då inbillar jag mig att jag ska få återse Picca- gilly Circus. och Place del Opera. Jag är också litet amatörastro- nom och kar beställt ett par stjärnkikare med stativ: : : Han fortsatte att tala, och Kingsley, som tagit sig hit upp med biavsikten att få stoff för en artikel i sin tidning, fann upp- giften av intervjuare för en gångs skull vara" ganska lättskött. Men till sakens kärna hade han, trots ett par, kanske en aning försåtli- ga, frågor, ännu inte kommit — vad kunde ligga bakom allt detta ? Mannen, mr Smith, föreföll fulit frisk — en aning nervös, ja; men detta vår ju helt naturligt.— och typen var inté stugsittarens. Tvärt om. Böckerna i bokhyllan berätta- de. om: intressen sådana som bil- lism och fiske... Fiske och, bi- lism' — hur i. all- världens, namå gick sådana hobbyn ihop med'en ensam koja på toppen av Alpernas lat formationen, begränsades i öster av" en-lodrätt. gavel, och: I". mest .svårforcerade fjäll? IDe hade” druckit” teet,. och" dethan : stod - förresten. redan. -borta Kingsley sköt mössan åt nacken. fallhöjd, Joseph? frågade journar E vände sig sedan om och stod där, med slutna" ögon: Han kunde se. Kingsleys anlete. En pennans man; vingstone så Robinson.Crusoe-log.!., »Han väntade på kunde, vara tid att tänka på upp brott, Joseph hade gått ut på pla- tår.för.ått, som det ägnar och an- står en.-pålitlig förare, kontrollera rep, yxor och billar, och Kingsley spanåde-”. 'genom fönstret ut över en toändlig vidd av vit snö, grå rullande; dimma och :röda' toppar. n genom allt detta såg han, att vilja se, Gavelpasset' och ten: Den låg liksom klistrad på hans inre ögas näthinna och kun- de inte I ptplånas. : / DetK kan tyckas egendomligt EShäller ut, men.;ssig AR reste sig; ressad. äv dem; dét är trappan, murhlade Ni: gissade rätt. Men .;. nå, jag skall: berättar hur, det är, om ni lovar mig att det får stanna Oss emölian, Han log nervöst. Det ”" är snart bérättat. När vi kom hit oo isnnn upp; min/färdkamrat och jag, och jag såg "nedåt: passet, då :grep skräcken mig. Jag försökte sug- gerera mig själv till mod, men bara tanken att jag "skulle ned längs den fruktansvärda trappan d gjorde. -mina . lemmar till gelé, drog.blodet från hjärnan och kom mitt; ansikte att gulna. Jag var rädd. Jag, lyckades dölja skräcken för. rgin kamrat, och. för några timmar lyckades jag också spela rollen av; exentrisk 'engelsman son, blivit alpbiten-- —' men jag vär rädd som ingen gång förut i mitt: liv. Och jag har varit med om ätskiligt ". Nå, min kamrat tog. sig "hed, "mycket tack vare - "hjälp; men själv blev jag kvar..:'v Och här får jag väl stan- na —-han log fruset — om inte en . autogiro kommer till min hjälp. Jag har tänkt ;..' Han tyst- nade' plötsligt. :Kingsley hade be- stört, lyssnat till en bekännelse som slumpen, framkdllat. Så en- kelt' var. det alltså. Och som ett tuppfj -var gränsen mellan det sublima "och det löjliga. Det var synd om. ; mannen. Han måste öl. "med OSS, sad hån. Jo- seph är en av Schweiz starkaste och skickligaste förare, och själv ag rätt tränad. Och jag har en kamrat därnere som säkert vill ge oss ett handtag... - il: Jag skulle fraktas ner som | att: kolly; Det.. skulle aldrig ' gå bra: Och död eller levande skulle jag alltid ha den etiketten på mig: ”mannen. som var så feg att han stannade på toppen av ett berg i hela "fem år”. : Världen skulle skrattä ut mig » Nej. Men tack, tack ska ni ha! Ni får gärna skri- va om”mig, men inte om det här. Ingen känner förresten ser James Smith. AE -Han' såg. forskande in i Kings- leys ögon och lät blicken. följa trmen. till bandleden. > Darrade deri? . Smith gick bort "tin dörren och ropade in Joseph. : Det är ju ingen hemlighet för oss alpinister, sade han, och to- nen var åter säker, att det kan varav ;besvärligare att stiga ' ned än upp- Och just. nu gör dimman sitt till...Men på sätt och. vis är den -bra, .den ' hindrar en att se — för långt. Men det var det jag ville säga, att om vi gör fast stöd- linan härutanför, så låter jag den gå: när ni: ger tecken nedifrån. Risken blir” minimal då.” :' Joseph hade ingenting att in- vända. Mén' man måste skynda in- nan "dimman gav halka åt trapp- stegen.- ” De båda engelsmännen "tryckte varandras händer. . -- Några. timmar senare. ”sutto de i hotellhallen framför en sprakan- de brasa, Kengsley' och Fleming, och rökte sina pipor efter en kraf- tig måltid. Dagen. var slut; .en ansträngande men händelserik dag, och. en, ny. väntade; När Som helst "skulle. Joseph "komma — vid disken i åamtal med € en annan förare -s"”och nästa' bestigning skulle. diskuteras, + "4 Och så sade Fleming; litet låg- mält och tdröjande? , 2 - Det är en sak jag måste ut med, Kingsley, ” som -jag måste säga,-om jag vill vara ärlig; När jag tänker på-eremiten däruppe känner "jag -mig :nästan ömklig. Jag följde inte med dit upp, där- för... därför att jag var rädd. ! Kingsley bet hårt i sitt pipskaft, "Jag har så och så många tusen flygtimiar bakom mig, jag har' slungats omkring i' orkaner, och jag har klarat livhanken med fallskärm men jag har aldrig, ald- rig haft den här förfärliga käns- lan' äv vanmakt,” av: fullständig uppgivelse, :av ofurmåga att tala sig själv tillrätta. Det var som om huvudet ville sjunka in i brös- tet och bröstet i . magen. Jag var rädd. ov ' Kingsley tog pipan i ur munnén. Han 108-07 ni > Å, det. där, det känner man väl till! Det är bara bergskräck, och sänt går över med tiden. Och den ärsinte. rädd-som-inte' är rädd att erkänna en tillfällig svaghet: Förresten... Han vinkade Joseph till” sig, fram till bordet, : . -— Säg oss en sak, Joseph, ni som har så många fjäll bakom er, har ni nånsin varit rädd? Mannen 'som :stod där framför dem, 'väderbiten och kraftig, såg sig omkring och sade med knappt hörbar röst men med, ett. leende i munvinkeln: ;. Hur; skulle en sådan förare kynna: få några kunder. : — — Men det där är inget svar. Sitt, ner och. .drick en sejdel öl och antag « att jag är en biktfader. Jounalisten; skrattade. : Joseph drack. . — Vi har haft det här yfiet i tvåhundra. år i vår' släkt, sade han. Och min far-och farfar lever än, Men för varje år som går är det". tvåhundra . människor som förolyckas. En gång frågade jag min far om han hade varit rädd och han. gade: Fråga du gubben farfar. Det. gjorde jag och han svarade; 'Om jag varit rädd, jo, g lova! Om man inte hade rädslan inombords och med den försiktigheten, ja då vore man en dåre och en -våghals. Rädd! Det är sunt att! vara rädd. Kingsley nickade åt Fleming! Där hör du! >, = " En stund senare 'stod Kingsley vid "sitt fönster och.stirrade upp mol en stjärnbräckt . 'rymd som liksom 'spetsades .av topparnas mörka jättelika steder. Han vände sig mot Mont Cécile — och huttra” de till. En gång men aldrig mera! James Smitn hade sett. det, "hade förstått det, att. han också var rädd, : : + Copyrigt Novart. Frukostguide n Dessa fyra grupper bör vara med i en riktig frukost: rr JUICE OO 6: . eter Fo YE ' FRUKT av något; OS mes 2. SMÖRGAS på varierande - bröds” HEED - as sorter och even-s TF tuellt gröt . eller > flingor, 007 . + 3 MJÖLK i någon : "form; färsk, fil, oe KN rsoughourt, - keso OO [525] (färsk — ostmassa), - TS ÖO ost, mesost. Ägg 2$ Åtminstone ett par s " gånger i veckan. - 4.-VARM DRYCK som t.ex. te eller / kaffe, - sa Cd "I ren. .Bakom en avbalkning | var en trettonäring från ett torp -| let, sedan han kom hit, och på en Viktor torkade "omsorgsfullt, av hästarna med en halmviska, gav dem vatten och havre, gjorde en rund I stallarna, såg inom till få- "låg vaktepojken och 'sov ' djupt, . det i skogen. ”Mat får han då” tänkte Viktor, där han stod och såg ner på honom, "han har Jågt på hul- träknagg hänger det en helgdags- tröja; det Ar min själ mer än vad jag hade, när jag vaktade, Ras- rus Kuhr är ingen dålig husbon- de, jag önskar honom lycka till med hans gifte.” Det hade börjat gryr när Viktor sökte upp , sin kammare. Dagen därpå. var världen. sg lik igen, det skumma” och ängsliga töcknet hade vikit undan. På går- den var tillräckligt att beställa, ladufogden satte i gång med att köra in rågen, så att. husbonden i : ETT vid sin återkomst. skulle mötas av fulla lador och en bärgad skörd På utsatt. dag höll Viktor nere vid hamnen i. Landskrona och fick se det. rykande sjövidundret, som : skrämde hästarna, när det” lade till vid kajen; patron Kuhr 'stod på däck med sin hustru vid "sidan, och när han kände igen sin vagn, ” viftade han; Viktor skyldrade med piskan, Det var ett stort och Tjust fruntimmer; fastställde - Viktor, hon, var längré än sin make och inte otrevlig att se-på; vändningarna, utan schåser,. och den danska hon talte var "inte. konstigare än att man kunde "få förstånd på den. Täckvagnen blev. så full; att. säck under. fötterna och' en rund ask på knät, så att ekipaget. blev kanske inte fullt så. prydligt och förnämt "som husbond "hoppats; men den gröna tröjan hade Vik- tor i varje fall dragit på. Det var liv och löje från första stunden, Rasmus: Kuhrs ansikte strålade som: en sol, ännu hade de då inte kommit ihop sig om Schleswwig- Holstein, tänkte Viktor ock'lät piskan knalla, Vädret var vackert vagnen var öppen framtill, ty man skulle se på landskapet. Fruri var inte blyg av sig; innan de Hunnit till Mörarp, hade hon konstaterat, att det fanns: gott om bra hästar i dettarlandet, men- att..det -var | mest. skräp - med” boskapen — »”hornfät”. kallade hon det för -—; då skulle” de: komma , över | marskländerna - vid i 'Tönder, . så skulle de få se på kreatur. ängel- |: holm var ett - gemyltligt. näste, tyckte hon, och Viktor stelmade av häpnad; nu hade Han visserli- gen kommit genom både. Hälsing- borg och Landskrona, "räknat vär ningarna i de väldiga: husen, och han visste ju att. det fanns Länu :|. mycket större städer, men att nå-. gon människa kunde falla på d tanken" att kalla” Ängelholm! ett gemytligt näste, det skulle” hån, inte hållit för möjligt, om" han inte hört det med sina egna öron, Men när husbond lät "vagnen hålla på backen' norr om Rebbelberga, då blev det likväl annat ljud i skäl- lan; fru Kuhr. "ropade som ett barn, det var härligt och. under- skönt, det var som Sarons slätt och. Karmels berg och Genesarets sjö, och när Viktor med pisksKaf- tet, pekat ut den röda tegelgaveln på Ulriksfält — man fick "rikta in nöga och rätt, för den stack nätt och jämnt fram mellan träden —, då blev hon både röd och vit, fick tårarna i ögonen och kysste Ras- mus Kuhr mitt på munnen, så att Viktor fick ta ögonen till”sig. ”Det är åtminstone fart på hen- ne”, menade han för sig själv, ”och hon har då sinne för ägode- lar och denna världens goda.” Ty ;t rask ii; I mit bort; men det är besked med +" henne, ' trevligt här på Uiriksfält.» - iktor fick fa en kapp- | S till | hor stigit in om dörren; "och se hädanefter till dem var morgon; glöm inte att de som sitter överst blir färdiga tidigast” — Jag selär väl i alla fall av hästarna först”, svarade Viktor, han kunde inte låta bli att skratta; men hon vår redan inne i huset, han hörde hur hon slog händerna samman och därefter ljöd. hennés raska steg i trapporna. Hon var ivrig att få se sitt eget' rum och säng- kammaren på andra våningen; patron Rasmus Kuhr £kulle inte längre bo vägg I vägg med Vik- tors handkammare, "Så sant jag lever, hon har re- dan börjat ge befallningar, innan hon fått ' reskläderna av. sig”, tänkte Viktor, när han en stund därefter stod högst uppe på ste- gen, varsamt förde :undan löven | och försiktigt rörde vid den ena derligt snabbt så mycket svenska, - att hon kunde tala om för tjänste- folket "vilka dumheter de gjorde, Grannarna kom på besök och och : det kunde bli så" livliga 'ordskiften. kring silverstakarna på bordet; där targpråsorna brann. Kapten Krumbach, som hörde till naboar- na — han hade övertagit Borr- storps boställe, fast han inte ofta höll sig stilla där — disputerade . väldeligen med fru Charlotte Kulir om 'Schleswig-Holstelns författ- ning och Algustenborgarnas arvs- . rätt och de många olidliga över-" grepp, som ständigt blev begång- ' na där borta; de var eniga om att övergreppen ägde rum och att de ropade högt mot himmelen ef- ter hämnd, men kapten Krumbach påstod, att det var Schleswig-Hol- till dem, persikan efter den andra; de som av sig själva föll i hans öppna Fredrik Böök. a hand, lade han ner i en korg, som han bundit om hälsen med -liv- remmen. ”Hon har nog skinn på näsan, så mjuk och ung hon än är i ansiktet, sedan floret kom- och jag tänker det blir Det tog inte Viktor fel i, Både than och pigorna och drängarna "kom upp en timme tidigare i ot- tan än de varit vana vid och gick till sängs en timme senare; och likväl hade de aldrig någonsirf fått dra benen efter sig. Men de kla- lor blev omväxlande, och Viktor lärde"sig allehanda ting, till och med att mata sjuka pärlhönskyck- lingar; fru Charlotte kunde inte må väl om hon inte såg pärlhöns och påfåglar omkring sig, det var hon van vid. Ulriksfält genljöd av samtal och befallningar, av skratt och stoj, av klaverspel och gräl; ty fru Charlotte lärde sig förun- gade föga över det, ty deras syss- medan fru Charlotte till att danskarna förtryckte de arma - hertigdömena och med våld ville + skilja dem från det stora tyska fäderneslandet. ögonen. blixtrade på henne, de tyska kaskaderra forsade, men hon, tappade aldrig humöret, och när kapten Krum-: bach med sin inte'stärka, men välskolade tenor hade föredragit: Den tapre Landsoldat; en aning" faskt, så 'störtade hon till lklave- meerumschlungen” med en sådan ' kraft, att servéringen blev abru-" och hängde i dörren. Hon blev in- te ond, i pausen mellan stoferna vinkade hon till dem, ”treten Sie” man näher”, och så sjöng hon wvi-'', dare i triumf, tills dess Rasmus: Kuhr trots" allä betänkligheter” måste klappa händer och kapten ; Krumbach greps av” svårmöd, så :' att han gick ut i det mörka för-»- maket; där han ställde sig i fönst-' ret och tittade på månskenet över - slätten, ' I en tum från sin ståndpunkt. Men". han var inte heller vidare nöjd med den svenska skadinavismen. . Forts. . ; - SABBAT - HERRENS SÄNDEBUD. - - Man sände åstad för att frå- ga Johannes, vem han var. Och han: svarade med att säga sin uppgift. Den var att rödja väg för' Herren, att förbereda Her- rens ankomst. Han var ett Her- rens. sändebud. Herren : har alltid ” sändebud ”Jute, som förebåda hans ankomst "ij och jämna vägen för honom: Du har säkert mött dem många! gånger. De kommo ofta' som li- vets skickelsér. Ibland buro de framgångens och glädjens dräkt, Ibland hade d de motgångens och sorgens skepnad. Men fastän de voro så olika varandra, hade 'de am och såmma uppgift. De skul- 1e bereda vägen för Herrens an- komst till ditt hjärta. Varje dag och' alldeles sär- skilt varje söndag är ett sände- bud till -oss från Herren. En människas dagar äro bärare av mångahanda uppgifter. Men de ha 'en som är större än alla and- ra. Allt är förgäves, om , den försummas. De 'skola. tala till våra hjärtan om Herren och för- kuasa "hang önskan och avsikt att kominra in i vårt liv och -bli dass ljus och dess kraft. Till mig har Herren stundom skickat ' bud med männi- hennes första ord var: ” Rasmus, min dejlige Rasmus, der ligger det jo lige frem som: et Slot.” Och därpå fick han en kyss tilll Rasmus Kuhr myster: ”Herré Gud, mit sode Skind — mente du vi boede i Ronner heroppe'. i .Eg- nen kring Rönneån?” ov Fru Charlotte Kuhr; had ”knap- past hoppat ur vagnen, förrän hon -Lögumkloster, "Tag en stege, Vik- fick syn på <persikospaljén vid trappan; på marken framför sten- foten låg många av de stora gula " frukterna” .nedfallna. Hon sprang I fram "böjde sig efter en persika, ” satte tänderna i den, så att zaften sprutade, på hennes kinder, och ropade: ”Det är det förste, jeg ny-. . der paa Sveriges Jord, Rasmus.” Men i samma andedrag förklara- de hon, att det var rent galet att persikorna fick sitta kvar: tills de skor som i sitt liv ha varit vitt- nesbörd om att Gud lever eller med ord som nått mig, talade eller skrivna. Stundom blev: det mig sagt i ensamhetens och still. hetens stund. Jag vet inte rik- tigt hur! Men det blev sagt i mitt hjärta, att Herren var nära och ville bli min gäst. ”Du”har nog känt, liksom wi andra, när Herrens 'sändebud kommit. Det är så "mycket som : står Herren emot i ditt hjärta: Det är så mycket som behöver blivannorlunda." Du vet att det behövs att jämna vägen för Herren. Gör det. Släpp fram ho- nom och öppna dörrarna för ho nom till alla rum i' ditt hjärta. Låt honom :ise alt som finns föll ned och blev- kantstötta; de skulle plockas en för en och sve” pas i silkespapper, Kor skulle” ha dem både till inläggning och un! likör, 'hon hade ett. recept från. tor, och plocka ner alla” som är mogna”, så föreskrev- hon ”innamr därinne och överlämna det åt honom. Då befriar han dig från all syndens bråte, som du går joch bär på. Då bryter han dag för dag ned det som står honom emot i ditt hjärta, Det. blir en ny värld därinne. Och du blir en ny-människa, > Det är det största. och under- STANKAR. Av v kyrkoherde Beinhard Lund, Gagnef; Västerås stift.” baraste som finns att vara ett Herrens ' sändebud. Man hade det 'på känn där Johannes. gick fram. "Man undrade rentav om : han inte var Messias eller Elias har Jesus vittnat, hur stor Jo- hannes var — i sin egenskap av. Herrens föregångare och vände- bud. . . é > ”Jag är rösten av eri som ro- . par i öknen”,. sade . Johannes: Han var det orgah' genöm 'vil- : de genom honom, Han lät sig. brukas av Herren. Han var Her- reng redskap. Det var det som gjorde, att Johannes 'var 'stor. - Det är stort med begåvning och märkliga personligheter med djupsinniga åsikter och väldiga" insatser. Men endast som Her=-' rens redskap kan. det: bli. till. verklig välsignelse. Dess storhet försvinner helt 'enkelt om: det ställes i själviskhetens -' tjänst; - Det ha vi nog alla sett, åtmin= stone där andras själviskhet lyst igenom. Det största av allt är att låta det brukas av Herren och tjäna hans syften. " Herren vill bruka dig och gö- ra dig till sitt sändebud. Han vill betro dig med denna den största och underbaraste åv alla uppgif-: ter. Du bör sätta in ditt liv i det enda företag, som 'kan föra dig fram till det som var din eviga och härliga bestämmelse. Det behöver inte betyda att du skall' lämna din plats och börja pre- dika. Du kan gå kvar i din gär-, ning. Det finns. utrymme nog där för ett sändebud som går Herrens ärenden: Det är Kärle- vittnesbörd om Kärleken, där du ; går fram bland dina' medmän- niskor. Med kärlekens, ord och kärlekens gärningar skall du vittna om Honom som sände dig. Det kan bli både ljuvligare och . bistra: sanningar -att-.säga. :Det kan: bli både ömma och ”hårda” gärningar att göra. Men "bakom allt är det kärlekens syften. . Bliv ett Herrens sändebud till ' oss i detta Advent. Det. är. den enda -nödvändiga- förberedelsen - för Herrens ankomst. Det är den enda ofrånkomliga förutsättnin- gen. för en” rikt välsignad jul- högtid. Amen. att det hördes ända ut 1 köket,' ” steinarna som gjorde sig skyldiga «. punkt. och pricka kunde bevisa, . ret och sjöng ”Schleswig-Holstein nl r ten och pigorna kom in från köket". - Inte för att Rasmus Kuhr vel. in rdagen den 17 deccmbet 19ö0 es VIKTOR LEJON" ket Herren talade, Herren ropa-' > eller Profeten. Men framför allt Te kens' ärenden. Du 'skall vara ett
Texten är automatiskt avläst ur skanningen. Gammal tryckstil ger
ibland felaktiga tecken.