ot ' Den. "västra ' 'märgelgraven är "stor: Dessutom är .den mycket djup. På sitt djupaste ställe är den över trettio meter. Den. är ganska farlig därför att två strän- der sluttar nerför ganska brant. . Men där har Olof Persson satt upp stängsel så ingen kan kom- . ma igenom. Innanför har han planterat hagtorn som är hart när ” ogenomträngligt. De vassa tag- garna på de kraftiga grenarna hindrar alla från att komma ige- nom. Hagtornet har växt och bli- vit över två meter högt. Snärjigt . Och risigt och kanske inte längre så vackert: Men det fyller sin uppgift. Ingen olycka har hänt i märgelgraven. "Denna sidan” av - graven: har. fritt vatten. : Mörkt . och lite. dolskt speglar det skyn, På de andra stränderna växer det massor med säv och vass. . +. 5 Inne i hagtornet bygger gärna fäglar. Ett koltrastpar har nu i flera är rett sitt rede där. Under sommarkvällarna sjungér koltras- ten från en av hagtornsgrenarnas toppar. Men inne i de täta sriären 1088 Sc komma undan, sen den" dagen säg han sig väldigt" noga för vart han gick så det inte stod |: någon breäkäftad gädda 'och tu rade i vassen, = "CL set Numera är' han inte" så rädd. Gäddorna ger sig inte på sådana stora abborrar. Han har själv bli- vit en av märgelgravers farligas. te jägare, 'Alltid känner han sig hungrig. Han behöver bara skym- ta en blank mört så vips är han på jakt, Mat kan man aldrig få för mycket av, Tesonerar han. Tiger visste ingenting om kast- spö och blanka drag. Olof och Ulf och Stina hade alltid nöjt sig med att meta med feta och fina mas- kar, eller att'agna mete med nå- gon småmört. Deras knep hade Tiger helt öch hållet lärt sig. Vem är väl rädd för att ta en frisk och levande mört som rusar kring i vattnet? Nej, Tiger vet att de mörtar som står stilla och redan är döda är gillrade med krok. De får stå för honom. Att någon dum gädda, ger sig att nappa på så- trivs också andra sångare. Deras mera stillsamma musik hörs mest "under: mhorgöntinimarna; , Det är skygga fåglar som gärna försvin ner in. i de tä I märgelgraven finns "ganska ov gott om fisk. Gäddorna står ofta i vassarna. De lever mest på den silverglänsande mörten som inte blir så stor här. Det finns emeller- tid också abborrar, mänga men smä. Olof brukar kalla dem för ”tusenbröder”, Men nere på adju- pet och kring den stora risvasen som Olof en gång lagt ut, finns dét också en och annan storabbor- re, Det är inte mer än ett trettio- tal, men de "häller. sig nästan all- tid xid samma antal..De varierar "4 vikt mellan' ett halvt till ett kilo. Störst av dem alla är Tiger. "Tiger går på över kilot. Han är . strimmig som ftigérn och nästan lika. rovlysten, Bäst tycker han " om mörten som skiner så vackert. Men i brist på annat drar hän sig » visst inte för att ta en och annan av ”tusenbröderna”. Släktskapet hindrar honom inte 7 - lika friskt. SS 4 Nu stryker han utmed djup- branterna och" :plockar litet kryp här och var. Han går för sig själv hela tiden. Nu är leken över och han här ätit sig trind ocH tjock. -En mask då och då smakar. bra, Men han 'är mycket noga med masken innan han slukar :den: - Han har i sin ungdom "varit 'ute för mer än ett äventyr då bara turen räddat honom. Illvilliga fis- . kare har suttit med sina meten och dinglat ner stora och härliga - maskar, Man kunde helt enkelt inte låta bli att smaka en bit. Men ack! Sådant är då sannerl'- gen inte nådigt. Endast genom att . Slå riktigt häftigt har han lyckats slita sig loss. En gång gjordé han en jättelyra upp i luften, men "hade turen att slå ner i vattnet precis vid strandkanten, ” (Nu är han gammal och förstan- dig. Han ser länge på den mask han ske äta, Dinglar den för sig själv i vattnet vet han att det är fara å färde; Om det då är en ald- rig så grann mask så får den va- ra för honom. Han har ingen som helst lust att känna den vassa kroken i käften. Bättre kan en gammal abborrherre ha det... . a -. Då han växte upp hade han ” massor med fiender i de stora gäddorna som, alltid strök om- kring och var hungriga, Ännu har han märke i ryggen efter ett ordentligt gäddbett. Den gången dant förstår han inte. Men .man oso i Ingvar Wahlén kan väl inte” begära mer av de storkättade ”dumfiskarna, bl Tiger har så sin egen lära och tro som 'han följer. Den har gett honom längre liv än någon annan abborre i märgelgraven, Han vet med sig att den ska ge honom mycket ' längre "lv. ' Han känner sig ännu.i prima form. NN Men så kom en sommargäst tin Bäckagård! >Den :sommargästen höll på att bli aen rovgirige Ti- gers baneman. Ty sommargasten som förresten var bror till fru Emmy och arbetade som ingenjör i Stockholm ;' hade med sig ett kastspö och många blanka drag. Han fick syn på märgelgraven och genast blev han eld och lågor. — Finns det fisk? — Nå, te fi finns det ju, sa Olof illmärigt. — Vad då för fisk? — Tja, en och annan "gädda och abborre och:så mört "förstås. Har-man tur. kan:--man få en fet och, grann ålapinne, :.s: ov oi. Asch, . gädda ' ogh abborre räcker, .skrattade .den andre, Jag har. .Spinnspö.. Nå, .Olof hade väl läst litet I om spinnspö och arag. Men han trod- de nu inte så mycket på sädana grejor. Men han och Ulf och Sti- na gick med ner för at se, le Det var det blanka Tylö-draget som höll på att kosta Tiger livet. Det singlade ner med ett plask i vattenytan. Sjönk fladdrigt och blänkande; Tiger blev genast in" tresserad, Det var en underlig mört att bära sig åt. Men så vevades dragit, kom i rotation och blänkte förföriskt 1 i vattnet. i Hej! . 7 Som en blixt jagade Tiger efter mäste det ju vara en mört, Hans |; käkar slog till om fisken.' Men oj då, detta var något annat. - Han kände en häftig smärta i munnen, Sedan drogs han in. Obe: vekligt. Han kastade sig. och vrängde och slog. Men ohjälpligt. Han gjorde små rusher i sedled, men det blanka drog honom stän- digt rätt igen. Han tvingades föl- ja med. Han" körde rakt wer i . var har" kraftig nog att slita sig djupet. Nej, nu orkade han inte NYÅRSKLÖGKORNA ETT GOTT NYTT ÅR "FRÅN. FÄDRENS KYRKA HÄLSNING BRINGA . TILL STAD OCH LAND, TILL HEMBYGD DIN: "N VÄRSKLOCKORNA . NYÄRSKLOCKORNA | ÅTRÖTTE! : LEVNADSAREN HASTA SÅ FORT feta LIKT TIMGLASETS SAND DE FÖRSVINNA ' LIKT BLOMMAN SOM :VISSNADE BORT, Ta KANSKE I ÅR DEN .SISTA "GÅNG io ohc VANDRAREN SKA HINNA / MALET. FÖR EN VÄG SÅ LANG. : NYARSKLOOKOR, RINGEN; RINGEN - a SAMMA BUDSKAP SOM I JULETID So oCcc HÄLSNINGEN I 'ÄNGLASÅNGEN .. a VAR DET LILLA ORDET.— FRID, -./ - i Mimmie' Bergh: rIohansson, , "DE RINGA DE RINGA IN DE RINGA oh . vara en:stor fisk. Häftigt körde "den nu ”på djupet. sno a det, Han. säg det blänka' och dä] mer; Obevekligt drogs" "han när- mare land. ' Då "blev han skrämd och: "rädd. Han slet vilt och utan att längre reflektera. " Detta: var ingen mask, inget mete, Detta var något annat, nå- got mycket farligare. Han visste |” inte” 'vad han skulle göra. Det kanske” inte var nägot 'att göra bara att ge upp. Han började följa. med frivilligare,' Han var redan utpumpad. Rädd, :. ” : När hugget kom” skrek man- nen till: vo 0 a — Herregud! Första kästet! Och en 'sån rackare! . . Det sjöng i rullen gå Tiger gjor- de" sina verkliga ryck. Olof såg intresserad ut. — Det var som tusan, så i han andäktigt. 'Spö och rulle och: drag var allt grejer i ala fall. - " Ulf och Stina stod fascinerade. Mannén hade mycket | arbete med abborren. "— Det är inte gädda, sa han. Det är. storabborre, ” » — Här finns inte större abbor- rar än' på sin höjd på halvkilot, a Olof. . — Halvkilot, sam mannen för- ärmat. Inte ett gram under kilot, tro mej, snarare två. Olof så inget. Det säg ut "att Zz i "Till sist tycktes fisken ge sig. Den följde med. Och så kom den i grundvattnet och då ropade bar- nen tillv: — Sicken jätteabbörre, farfar! X Ötot sa inget, han bara' säg. Var detta sänt! Var spinnspöet något så nödvändigt vid fiske? Olot : ville misann. knappt tro sina ögon; . — Ack, jag tog inte håven med mej, sa mannen. Jag måste Jytta upp den" kvickt. i drag i linan, Tiger kom opp övan vatten.' Men just då gjorde Tiger sitt sista" verkliga försök att nå friheten: Han slog till alt hän v var värd. er r . Ratscht : Linan gick av. Tiger föll | ner just? i' 'vattenkanten, "liksom en gång: förr. "Men nu med aragel 1 i munnen, . >, +'Mannen' störtade ner för att ja fatt” "honom, Men de ljusa” hän- derna gav Tiger ny styrka. Han |. spände upp ryggfenan och stack mannen i handen. Med ett ljud- ligt plaskande försvann . Tiger ut på djupet. Kvar stod mannen och barnen och. Olof. Mannen såg på sin ena hand, Den blödde litet, ”. - = Jäklar, sa han riktigt från ett halvt kilo. — Ja, sa Olof bara. - Abborren var. stor — - Jag springer hem efter hå- Han gjorde ett jämnt men raskt |" hjärtat. Den var minst på ett och . et 4 + ven, sa" Ulf. Det 'kanske nappar fler: fiskar, Eller vad tror mor- bror? Morbror trodde visst inget alls. Han såg ledsen ut. Arg. : . — Nappar! A,-:inte om vi har håven... men spring bara. du... Och tur var det. Gäddorna hade aldrig heller sett drag. 'De var pig- ga på nyheten: På en timma drogs fem gäddor upp, den störs- ta vägde nära fyra kilo, Tre ab- borrar tog också, ' men ingen över halvkilot. > - >. Vanlig storlek på dom "a borrar som är stora : i märgelhå- let, sa Olof. ' ert , Morbror var litet nöjdare nu. Det hade varit ett sagolikt spinn- fiske. Nänting att tala om då han kom till stan. . ' När han kom hem måste nägon ta ett kort. av honom "och fiskar- na. MN ”" Men 'djupast: nere" på märgel- .| gravens botten stod "Tiger med bälgande : sidor, Det smärtade i munnen. Det vita draget satt kvar i ena mungipan. 'Det tyngde. Ti- ger kände sig eländig till mods. Men han hade i ala fall räddat livet.: .; Det dröjde fjorton dagar I innan draget till sist släppte käken och sjönk ner på botten. Där lade sig ett jagar med dy över det. . Ingen | kunde se det blänka. ' Tiger magrade på dessa fjorton dagar. Han kunde inte jaga. Han fick nöja sig med'att plocka nå- gon vattenlarv och sånt som inte rörde sig för fort. +: . i Och efter den dagen var r Tiger mycket försiktig med alla mörtar Som såg underliga ut. Nog skulle det dröja innan han" högg på nä- gon farlig och: blänkande härd fisk som hade krokar i sig... "Tiger hade fätt en svarning. "BREV FRÅN NAPFE ::; ” Under en historielektion," gav läraren eleverna 'i uppdrag att skriva ett brev som en eller: an- han berömd historisk person kun- de ha tänkts skriva vid något till- fälle i sitt liv. Kort och kärnfullt skulle det vara, och eleverna' fick bara” tio minuter på sig. Särskilt fäste sig sedan läraren vid det .här brevet: sel ce "Kära. Josephine, i "Jag måste dessvärre berätta för dig att jag inte klarar mig så särskilt bra vid Waterloo, ' > Kära. hälsningar - från så 3 ; Napoleon.” I dag a | SYLVESTER Hö Solen går upp kl. 8.58 och ned Kl. 15. 32,” sr I morgon: NYÅRSDAGEN ' a går upp kl. 8.58 och ned : Psalt, 31: 15 Eb årsskifte är på ett särskilt sätt ägnat för allvarstankar. Året som gått är en. del av din lev- nad.;, Vad jag därunder erfarit och varit med om bör jag nu begrunda: inför Gud, den .Alls- mäktige och Evige, och bekänna: ”Jag är svag och förmår. in- tet, men” jag förtröstar på dig, Herre”. Jag måste inför (Guds ansikte" besinna, hur jag förval- tat det pund jag fått, hur jag handlat och med hurudana ord jag beniött, mina medmänniskor. Gud vill, ' att. allt "hos oss skall ske; med ansvar inför Honom och med kärleksfullhet mot våra medmänniskor, 2; I självbesinningens stund måste jag erkänna, att jag intet har att fordra. av Gud. Jag är hans skapelse och han har ska” pat mig för. att jag skall vara hans barn gch göra hans vilja. Då blir' det nog ej kvar så många- anmärkningar ifråga om det sätt, på vilket jag själv blivit behandlad. "Tvärtom måste jag då. erkänna, att jag ej alltid handlat " såsom "jag bort, men också, att Gud varit god och nådig mot mig Det har jag fun- nit” många bevis på, när jag tänker tillbaka på dei tillända- lupna” året. Jag har -mött många med- vandrare på vägen. Hur har jag bemött dem? Har kärlek präglat |? mötet i enlighét. med Apostelns ord: . ”Låten allt hos eder ske i kärlek”. Det är av stor bety- delse, hur vi umgås med var-] ' Fd "VID. ÅRSSKIFTET Av komminister NILS LINDBLOM, Öreryter Göteborg” - : Jag förtröstar på dig, Herre”. . andra." Hjärtlighot värmer, men kärlekslöshet ' sårar. : Det finns ett ord, som är så meningsfyllt och innebär förnyelse och som jag känner måste bli" sagt nu och det är ordet förlåt. ”Förlåt mig, Gud, vad jag brutit mot dina bud”. Huru : gott; är det inte "att så Få kasta allt i Guds barmhärtiga händer” och "säga: ”Men jag” förtröstar på dig, Herre,- Jag "sätter all min "tro och lit till dig, Du styr allt till det bästa.” Du vänder det onda till godo. , Du välsignar ' och ber varar . mig”. Till. sist blir min bekännelse: ”Jag: förtröstar på dig, Herre”, uttryck Kör mitt evighetshopp och får den inne- börden: ' ”Min tid "står i dina händer”,. Livstiden är en för- beredelsetid för evigheten. Varje" ny dag får jag taga ur Guds hand. Hur, lång min levnad skall bliva, därom vét Jag intet. Den sista dagen . kommer sen gång. Och när loppet är slutat, får-jag slutligt överlämna rmig i Guds förbarmande händer, ,”-" SÅ När jag nu ser framåt mot osedda . dagar mnder 'år . 1961, vågar. jag väl inte se så långt. Jag får se Framåt en dag i sän- der. Guds nåd är varje morgon ny, och jag får hålla i minnet, att även över det nya året står det: ”I Jesu namn”. Alla Guds löften är - uppfyllda i Jesus Kristus, vår Frälsare. Därför går vi det nya året till mötes i Jesu namn och med, den be- 'kännelsen: Jag förtröstar på dig, Herre. iof os VIKTO Forts. Ne Det var sergeant Berglund, som hade hand om den" mesta - nader- visningen; var morgon . klockan sex samlade han sina väl utvuxna skolgossar i en stor, sal, där de satt. vid länga svarta bora och förkovrade sig i skrivning, 'läs- ning och räkning. Runt kring de vitmenade väggarna brann éet öljelampor, vilkas ljus äterkasta- des av runda mässingssköldar — det var ännu finåre än Liljehol: mens stearinljus, man 'kunde rakt | klokast du ingenting 5 Säger til kamraterna om vart du skan gå; men här hår du permissionssedeln, och du kan vänta mig. vå bron klockan sju.” ME ” Viktor var på platsen i god tid, blankputsad men orolig, ty han kunde inte föreställa sig hur det skulle ta sig ut att gå genom sta- den i sällskap med en underoffi- cer, Han andades likväl ut, när han , kände igen sergeanten, ty denne kom civil, klädd i en svängd rock, en "hög svart hatt och en fram bli bländad; liksom när man stirrade på solen, Men lamporna | susade och sjöng, mer än ett hu- vud sjönk ner på armen och s!um- rade in vid den vaggvisan. Kom kapten. Klein, som var chef för hela korpralskolan, inte bara för. : skäningarna, utan också för kal -mariterna, ' kronobergarna och Smålands grenadjärer, in på mor- goninspektion, så var det :tilr att visa upp häftena och .räkneböc- kerna. De som stavat rent uppå: väggarna eller satt fula bläck- plumpar elier klickade på stora multiplikationstabellen, tolv gån- ger aderton och "sådana svära frå- gor, fick till straff order att på fritiden gä runt med matskälarna till" livstidsfångarna — utt var inget trevligt . uppdrag. Viktor tyckte sig ha kommit tillbåka till mäster Ajax” skola i Rugerbd —- han hade inte fått någon lärd un- dervisning sedan dess, men han välsignade mäster Kobb och sän- de 'också en blyg vänlig tanke till Josefina, ty dem: hade han att tacka för att hans ljus sken i kapp med oljelamporna. Längre uppåt dagen blev det bäde gevärsexercis och bajdnett- fäktning och målskjutning "och övningar i den högre krigskons- .| ten;. fältbefästningarna "studera- "| des både teoretiskt och praktiskt, med skansbyggen ute på Blacis- området. mot Öresund och Bkytte- gravar, som åt sig in i fästnings- vallarna. Sergeant Berglund kun- de beskriva hur” det. sett ut på Dybböl, och man kom överens om att kriget hade" sina ' avigsidor; att svettas över spaden, att gräva gängar som en blind mullvad, att 1. fylla skanskorgarna med grus och Jerkakor, -det'-var:inte.-soldatlivet sädant man förestänt sig det, och Viktor undrade hur kapten Krum- bach skulle" ha' funnit sig till rätta med det. Det var inte att trada dansen' med döden och den 'blixt- rande klingan. Själv klarade Vik- tor: det. någorlunda, för. han var gammal brunnsgrävare, ' och en gäng hade han stöttat upp en jord kula: så finurligt med timmer, att kapten Klein berömde det och sa- de tin 'sergeanten, att den karlen borde skickas till fortifikationen. Nog duger han tll det, menade Bergluné, men vi har ju bruk för klipska karlar på Norra skåning arna ocksä. : "Det ledde, till att sergeant Berg. lund föreslog Viktor, att han fram mot' kvällen skulle ta på sig sin bästa" uniform: Berglund ' hade tänkt sig att 'de kunde'gå' ut på | ett värdshus i staden, äta en biff- stek och dricka ett glas öl "Vi har ju inget ont gjort”, tillade han, så vi behöver ju inte hållas inspärrade på Malmö slott var- enda natt.” Viktor hajade" till; han blev nästan förskräckt. ”Bli inte rädd, Lejon”, förklarade han smäskrattande, kaptenen vet om det; Oss emellan, det var han som föreslog det, och vad mer är,' det är hän som betalar, kalaset, Jag tror han ämnar skriva: till höga vederbörande i Stockholm och ge dem en ritning på hur du ställde timmerstockarna 1 kors, så att de kan bära så mycket jord det än må vara." Han tror att-det 'skulle bil den rätta modellen, när det gäller att kasta upp.en skans. Mer du behöver ju, inte låtsa om att du vet'det, och det är nog" Fr redrik. Bö Öök TN | OR EN ”. Av vit! halsduk; "Viktor ville gå mitt på gatan, men Berglund lärde ho- nom, att man skulle smyga ' sig fram längs husraderna på trotto- aren, när man inte var i tjänst, och han förde honom till värds- huset Tre tunnor, ty där var det små utsikter att de skulle bli stör- da av nägra bekanta. Det var bä- de" ärorikt och "lärorikt, men. det ,. var ganska ansträngande, efter. som Viktor aldrig riktigt. visste ” hur han skulle förhälla sig i'ord och handling, och märkvärdigt | nog föreföll . också: Berglund en smula brydd. De talade om iitet. av varje, men mest om tjänsten och om skansbyggen; sergeanten 2 menade, att. snart blev det krig i Schleswig- -Holstein på nytt, vart penstilleständet var uppsagt, men denna gången hade preussärna | lovat att inte blanda sig i leken, och då kunde det väl knappast .” slå fel, att de schleswieg-holsteins-, >. ka' rebellerna skulle komma att " dra det kortaste strået, ”Då vet jag en som blir både bedrövad och arg”, anmärkte Viktor, "och det är min nya matmor på Ul | riksfält. äl bJa, det kan me hjälpas”, . utvecklade . Berglund, ”när två kommer hop att slåss, så mäste'den ene till slut få stryk, ' s och det kan inte bli bära glada .- ansikten.” Forts. N Barase Björn stod mitt ute i. forsen och fiskade. När han upp- täckte en fet abborre slog han till snabbt med ena labben så att fis- :] ken hamnade långt uppe på land. Bamse hade hållit på en -lång stund och tänkte att när han nu gick ur forsen så skulle det ligga en stor hög med läckra fiskar och vänta på honom. Det skulle sma- ka gott för han var hungrig. '- ” Men. Smirre Räv: hade råkat täckt” Bamses Vfina | fiskafänge. Han slickade sig om munnen och smög stilla och ljudlöst bort till fisken. "Han, 'slök den ena efter den andra allteftersom Bamse kas tade upp dem til honom, ' Bamse tyckte efter en stund att det kunde räcka med fiskan- det för den här gången och steg upp ur. forsen. Fisken gjorde att han kunde spara på sitt köttför- råd borta i kärret, Han var gam- mal och” det var. "besvärligt 'att jaga. Men att fiska var roligt tyckte.han;, "=, Vädlla Uppkommen' på stranden riste han på sig så att vattnet stänkte åt alla håll. Sedan gick han för att äta. Men vad nu? Han blev något -till förvånad när han inte kunde' se en enda av/'sina fiskar i gräset. Han snurrade runt. och tittade sig omkring. Det var det märkvärdigaste . han ' varit . med om! Hade alla håns läckra fiskar sprattlat sig ner till vattnet igen! ? undrade han:-snopet. alt Så hörde han plötsligt ett roat flin bakom; ett par buskar i i'när- heten: » or "..Z He, he, hör lät det Nitet nest och skadeglatt. : : Bamse kände igen smirra Rävs flin. - : — Åha, jasså, det är du din rö- da filur som tagit alla mina fina fiskar, sa Bamse 'argt, 7” a — He, he, he! Tackar som bju- der sa Smirre Räv och stack fram en bit av sin nos mellan buskar- na... Det var verkligen hyggligt av dej, Bamse, att bjuda en gam- mal vän på en sån fin frukost... "Bamse var 'misslynt förstås. Men han tänkte, att här gäller det att hålla god min i elakt bpel. Smirre är en filur och hän har lurat mig många gånger förut. Nu ska" jag se om jag inte kan lura honom ..- OM 1 jag bara viss- te hur..?!' Bamse "satte sig | ner och fun- derade. SN ” komma förbi och han hade upp- . fär Bamse Irade Sum äv SAGA: av: AXEL SIREBORN.. de Smirré "Räv. Du ångrar väl inte att du bjöd mig på ditt fina”, kalas..?! . -— Nej, nej — det var dig väl ' unt, sa Bamse. Jag undrar bara | vad jag ska bjuda dig på som '. dessert. För inte blev du väl mätt av de här ,småbitarna?! Jag har". lite kött i mitt förråd. och. jag skulle gärna vilja bjuda dig på en bit. Det är verkligen mycket. gott kött. : Jag" "undrar om han menar all- var, tänkte Smirre Räv.. Nog. för att Bamse är bra dum. Men :så dum är han väl ändå inte, ; <« Men > han ser faktiskt ut som han me-" nar allvar, :- = — Du har, väl inte. tär lura mig, Bamse, sa 'Smirre ändå' för god vän, Lurade jag dig, på fis- " ken kanske..? | - -— Nej, måste Smirre Räv ried- N ge. Det gjorde du faktiskt inte. + — Kom då med mig så ska du få en bit kött 'också..., sa Bamse och reste på sig och lurkade iväg: Det är bara en liten bit dit... 5; Smärre Räv följde efter; Bimse är verkligen så dum. Det trodde. ' jag ändå inte. Men nu måste jag ju tro det, tänkte Smirre. Han dolde ett flin. Det var onödigt att Bamse såg att han flinade åt honom. ' Men Bamse" lunkade "på. tills de kom fram till ett 'stort' ' träd. I trädets stam fanns ett” stort hål, .. Md i .— Därinne har jag mät kött- förråd, sa Bamse, Varsägod och ta för dig! - s .Smirre stack fram" nosen ge- . nom hålet i trädet och nösade. I samma ögonblick gav han upp ett ylande och sprang som en ol- jad blixt in bland träden. Det var : getingar som. bodde i' trädet. Och det visste Bamse. De arga geting- arna förföljde Smirre och stack honom vart de kom åt. sc oc : — Här får du betalt för gam- : mal' ost,' ropade, Bamse, 'Jag är ' kanske inte så dun: som åu tror! Skrattar bäst som skrattar sist" heter det visst. I Det bör du lära dig, Smirre..! Men Smirre Räv hade > inte vid: att svara, han ylade och rusade : kors och tvärs mellan trädstam- marna för att bli av med de arga getingarna. oo Mer. sedan stal Smirre Räv ald- rig något mera från Bamset — Vad grunnar du på? undra- La 205 kidni de söckendagliga tidni "De Det inträffar iår "något ganska unikt beträffande osnummer: und den 31 december som kend: 4. likamed tidni bekant även helgdagsaftnar, när dessa ej infaller på en söndag. Ar 1960 har vi haft ovanligt många . Nyårsafton får "Ni den 305:e Laholms' Tidning i tidningar på ett år kan ej en söckendaglig tidning uppnå med nuvarande . antal helgdagar. Vet den ärade läsaren, när det var 305 tidningar sist, Jo, Laholms Tidning kostar för helår 47:—, halvår 24: 50, kvartal 12; 75 samt för månad 4: 75, år. Högre antal ” alltså i år fått prenumerera på Prenumerera alltid först och främst på ortens egen. tidning - LAHOLMS TIDNING SA "sista kriget. Det har under 'de mellanliggande Åren varit några, som slutat på nr 304, de flesta åren har slutnumret blivit 302 eller 303 och något år endast 301 nummer. — Den ärade läsaren har " under ett ”normalt” är pu hög tid att uträtta denna viktiga sak. 1936! Alltså flera år innan' åtskilliga . spalter mer text än år. — Ni glömmer väl inte Laholms Tidning för 1961? Det + DADANADAR Akita säkerhets skull, Det vet äv att du os a fa gura” CN YYvYv FET: Ahn NYNTUSVEVEvE
Texten är automatiskt avläst ur skanningen. Gammal tryckstil ger
ibland felaktiga tecken.