verrerver veta Bnöfallet. ” " hålla undan för vindkasten! Ett rryveeever ET:s JULLÄSNING 1957 7 YvYreervYTTYF FVT VETTFYTYVIEY VT tugan låg där” udden mötte Sedan tog ban pipan, som låg Sum Vägen dit upp var : på korgstolskarmen och börja- halvt igensnöad och syntes de stoppa. Hans ansikte var få- endast svagt i den bleka måne, rat men liksom levde upp i eld- "som anades”bakom molnen. + - skenet Blicken under de ännu Erland gick först, och jag buskiga ögonbrynen såg tänk- följde tätt efter i hans spår. fullt in i lågorna I långa djupa Nordvästen började ta i på nytt ” drag sög han in röken 'genom och yrande vindpustar drev det böjda pipskaftet. Vinden, i — dunlätt torrsnö i våra ansikten. sällskap med den onde, levde Vi hade kommit över sjön, där isen låg tjock och bärig: vassa flingor slungades mot: brukade bära på axeln, I skym- 7 . ningen gick han, trots att vi av- rådde honom. Han kunde ju gå vilse i snöyran och komma rakt idär det var strömmar och sjön gick öppen: Min. far ' stod "på trappan och skrek efter honom att det fanns plats för honom i | ' stugan över natten, men skräd- rövare utanför. Ettriga drev av . fast det ännu återstod två veck- . fönsterrutorna, och: drivor . av . or till jul. Då jag vände mig om, kunde jag med möda skym- ta skogen på andra sidan sjön. rutornas träbågar. ” Jag vet inte hur Jänge tyst- Den såg ut som en mörk massiv naden var med oss i rummet, ' snö började ' torna upp sig på ' massa, vilken ibland försvann ' men 'då den åter bröts hörde . bakom det alltmer ;tilltaga jag Johannes säga; Eh natt kommer skråddaren.- Stugan dök upp helt p) därför att jag den sista biten kurat ihop och läat bakom ryg- - gen på Erland.” Det' lilla låga huset stod ensamt i blåsten och : hade endast sällskap av "ett - mindre uthus, -En brunnsvepa reste sig groteskt i halvmörkret stormen är från norr. Jag såg först på Erland, sedan. på same ” bådas ansikten ra granar på Sårdeolånen sva=- - jade hårt och hade' all möda att envist sus från "Vinden i gran-, kronorna uppfyllde tystnaden, Det enda som lyste upp rum? met, var skenet från den öppna spisen. De fladdrande lågorna 1 den glödande brasan levde ett ryckigt oroligt liv,; och då de ömsom flammade upp och öm- , som dog bort, Iekfe skuggor ä . ver de låga väggarna; ve Det var varmt"i rummet, så. varmt att 'snön, som vi hade 7 med oss in på stövlarna ome-"' delbart smälte och bildade a sjöar på golvet. Då våra vant sig, och skuggornas ek Då 2 väggarna utplånats av den uppe : flammande brasan; kunde vi.s de som var I rummet; ".";" : Johannes på Blomstervik' ha: de bott här så länge han kundé minnas, ty endast några få år: gammal, hade han kommit hit | med föräldrar och syskon. De + hade varit många i huset på den tiden, men' nu fanns bara två kvar av tio, två människor som 1 kväll hörde snöstormen, » riva runt knutarna, ; De såg gamla ut där. då satt. Johannes i körgstolen framför brasan, och Maria vid det Nilla: bordet invid söderfönstret, — Stig på, hörde vi dem s ga, Kom in och värm er.” "Sven: 'Martinson.. Jag, skulle just: till att fråga. Vem "skräddaren var, då Erland an. Hönom har. vi å aldrig hört talas" om?" : från On "Men" det "var inte” Johannes som svarade, utan Maria, Elden: i hade" alltmer falnat, "och skug- 3 > gornas lek på väggarna blev allt mattare, men likväl framträdde > den' amlas ansikte 'så skräm- mande! tydligt, att jag för en > sekund” , undrade ' om hennes närvaro var "verklighet. ' — Det blir nog så som Joz ”-hannes "säger; hörde: vi henne : kan jag berätta det för er. Det i satte oss så nära elden vi tordes, Johannes slängde två ' nya vedklampar på glöderna.. En kvast av gnistor for fräsan- te född ' men "var 'väntad, Det tern var sträng som nu. Sjön ligt, - Han ' "brukar "alltid komma, då, ” sjön. Länge stod jag och tittade ARE "foga der: sade den gamla borta" : vid fönstret. Det var ett ohygg- ligt utdraget hoande.' Jag blev; ' och jag 'skullé just till att frå daren bara gick raka vägen ned över udden och ut på isen. Då min far kom in igen ruskade ' han ' på huvudet och sa, att. skräddaren aldrig skulle kom- ma hem från den vandringen: Eftersom Jag jag. var äldst och och kavatast, stod:jag vid fönstret och såg skräddaren, då han försvann i snöyran nedåt efter honom, men: jag 'stod väl och drömde till sist, för plöts- ” ligt: tog” stormen ”'av' och det : blev klart. "Jag kunde 'se över . sjön "och bort' till vikarna' på -- "andra 'sidan, Det var halvmåne och ' några "stjärnor : blinkade - ibland -: mellan ' : molnen, ' Jag > tyckte: det var egendomligt; att stormen kunde ta slut så kvick, ga far då vi hörde det. " Y Maria slutade sin berättelse, - "och Jag kunde höra" hur stor-' > men 'snodde runt' stugan och kastade snö' mot fönstren. Ett: K vindkast dök ner i skorstenen - och virvlade med sig en kvast "gnistor tillbaka, ;.- "En kall kåre "sköt fart nedåt ">> ryggen, då jag åter hörde Ma- - "rias- röst. Jag såg på Erland, som ”. oavvänt. - stirrade ” i—"Då hörde vi, hur någon: rädd "och" börjåde gråta. Far: sprang ut på trappan och skrek Miaa : . ren; in; innan han slog igen dör-; att” nu hade skräddaren : . gått ner 'sig, "Mor kom fram till | mig : vid- fönstret: och 'vi såg "båda, hur far rusade nedåt sjön. ” . på huvudet; Då förstod jag att : säga, 'ock' vill ni veta mer,' så 'v7 .. hände för åttio år sedan," jag . "var fyra år då. Johannes var in-" ; baka 'och ” snöyran: tilltog på nytt.” Jag höll. mor hårt i kjo>., tänkt” fråga ”honom; tom” h n .len och; vi blev glada då far: g : 3 strax . kom tillbaka: Han 'sa- ingenting utan bara ruskade' på något hemskt hade inträffat; ; : Dagen' efter "fann de skräd- darens ”pressjärn : vid "en: yak ' vid ropareudden. Han hade gått "vilse och gått i"en runda och . kommit” vid udden, där det är var några dagar före jul. Vin-. "längsta. Han hade burit press- de upp 1: rökfånget." Johannes , hade legat i några veckor och i-- knep ihop ögonen och såg stint in 1 lågorna, . — Den lede är lös i: kväll, sa han sedan, Han flänger med 1 nordvästen över sjön, Jag har haft det på känn länge. Han far N . de hjälp med sömnaden förr av gick från stuga till stuga och sydde. i Skräddaren. hade varit: här i NG FATTAR "DÅ JAG VÄNDE. »mig om, kunde j försvann bakon det alltmer - med möda tilltagande snöfallet .. runt knutarna Som en galning, några d. Han vill ner i Skorstenen, men gra dagar, men då han bodde en bra bit härifrån' och var han kommer bara tll elden, då far han ut igen med baken full av gnistor: Ni sex väl hur elden bär sig åt. , Vi nickade och instämde, se- dan sa Erland: — Vi gick & förbi a nu på hem- hållet, men (et är drygt över sjön, så vi tiladein. — Det gbrde ni rätt i, sa Jo- hannes. At blir knogigt för er N Få pan, så ta igen er bara, an lätt ä rött och kl vill om en är Han rätade upp s handen över den kala bjäcad tvungen att gå hela vägen, vili le han ge sig iväg i god tid för - att komma hem. till julafton Men han hade otur, för sam- "ma dags eftermiddag började det blåsa, men dock inte värre än att skräddaren ville gå. Han stannade i det längsta men stor- men tilltog, och det började snöa, Vägen genom skogen skulle snart vara igensnöad, så därför beslöt han sig för att ta vägen över sjön, där det var lättare att gå. Han hade packat sina tillhö- righeter i.en säck, som han sen var tjock och stark. Vi ha- strömt och: sjön går öppen i det ' järnet i' handen, eftersom han” inte kunde ha det i säcken för . iyngdens skull, Inget annat var > kringvandrande skräddare, som kvar efter honom, inget annat ' än ' hans hemska hoande på » hjälp. — I natt skall ni se att skräddaren” kommer tillbaka,” skymta skog en på andra. sidan sjön... den i . Dan blev åter tyst i rummet, men tickandet från klockan på väggen hördes ibland mel- . lan vindstötarna, Johannes rör- de i glöderna med en eldgaffel. Han tände sedan sin pipa på nytt Röken. steg i en .sirlig spiral mot taket, Maria reste sig från sin plats och gick ut i det lilla köket, Snart drog en slöja av kaffedoft genom' rum- men, Hon slamrade med -fat och koppar och bjöd oss fram. Hennes bullar var som vanligt goda och smakade förträffligt " efter vår marsch över sjön, Då jag hörde väggklockans fasta slag, hörde, dag. också att in i. ' somm hela tiden: kretsat runt i Då hände det egendomliga. Som mitt huvud. "Dessutom, gick I ett trollslag ' var. stormen > till: ” de mig om;' som jag. såg att « måne ovanför det rykande in- "jag att snöfallet hade lättat, : 2 Da a Lo oa stormen bedarrat en aning. Det pyrde av lysande glöder i den öppna spisen. Johannes 'knac- kade : sin pipa, och innan vi tackade ' och - gjorde oss klara för, uppbrott, såg jag att kloc- "kan visade på :' elva. Vi fick många förmanande ' ord innan "vi gick, men vi slog bort dem med, att vi kände sjön väl och skulle nog hitta över. "+ Men draet vid Ropare- udden är kanske öppet ännu, sa Maria och såg ut genom, fönstret, som om hon där skul- le ha sett om så var fallet, : - . — Håll upp mot, vinden så går ni rätt, sa' Johannes efter oss då vi började gå nedåt ud- den. 2y dan" såg' Jag imo dörren att det snöade kraf- tigt ännu, :Jag drog kragen upp. över halsen och gick före Er= land." Han" : ville 'det;. för -jag kände nog vägen bättre än han, som inte ha bott. så länge vid sjön: >” : "4"Det "var: först då :vi kom ut . på isen soin vi kände" att. blås- ten var lika rivande som innan, då vi suttit i stugan. Månljuset gick dock'.igenom molntäcket . och gjorde natten ” overkligt pet ytterligare.: Snön kom mot ss 'i vilt raseri och körde 'sina ' "nålvassa sylar i våra' ansikten.' Kylan var genomträngande, och jag kände hur jag hela: tiden ville falla åt söder:" Men: hela : tiden” ringde de "gamlas ord i mina ' "öron; Vid - udden" "gick. sjön ' kanske ännu öppen? Om” råkade" gå vilse och gå rakt: Jag” försökte hejda tanken, "men samtidigt” dök "en gestalt : upp i mitt medvetande.: Skräd- " daren! Jag saktade "stegen och ville "att Erland skulle, hinna upp! jämsides” "med "mig. Som vi nu "gick, kändes 'det som om "man gick ensam. Och så" ville. jag: fråga, honom om: en , sak, fifan” lättare” om; man hade: nå- got att: prata” ”Om;s Jag hade Mrs trodde” de blåsa... 7 > : något svar, och jag därför vän- jag' var ensam på-isen.: Auto-' , matiskt upphörde mina ben att" ” fortsätta "framåt, - Istället kän- de jag hur skräcken hann ifatt. mig och. ställde . sig bredvid : mig. Blåsten ”rev och ' slet.i' mina kläder, och sugande virv- "lar av vit snö for med rasande ' "fart iväg utåt sjön. Sedan för- sökte jag "ropa men : förstod strax det meningslösa. i detta, '< När jag sansat mig några se- kunder, såg ”jag att mörkret lättade på något underligt sätt, Det fanns nog en präktig halv- fernot. Om jag står alldeles stilla, så kanske Erland kom- ” mer, for det genom mitt hu- .vud, Han måste ju se spåren, men då jag tittade nedåt, be-' grep jag, att min tanke var löjlig. Hur skulle man kunna finna några spår denna natt. Det var' då som jag kände hur frossan högg tag i mig. J ag vet inte riktigt hur länge jag stod på det sättet, men då jag blev mig själv igen, såg och . att blåsten avtagit :till nästan vindstilla. . Månen lyste upp, och jag kunde se skogen och vikarna runt sjön. En vit vidd av is utbredde sig runt omkring mig. Då återkom tan- ken på Erland, Jag skulle just ropa igen, då jag såg den mörka gestalten, som dök upp på isen i söder. Gudskelov, tänkte jag. Erland. Han hade väl kommit ifrån mig på något sätt och gått LÄNGE MOT J ULEN! KOMMER TILL DIG vilse, "men nu när det blivit "RÄKNAT DE DAGAR, SOM ÄNNU STATT KVAR.” ÄNTLIGEN STÅR DEN' VID DÖRREN OCH KLAPPAR, JULBORDET RIKLIGT,. DE HUNGRIGA. MÄTTAR, : BARNARÖST TACKAR FÖR MATEN SOM FÖRR: ALLA” PÅ KLAPPAR "FÖRHOPPNINGSFULLT VÄNTA, - JULTOMTEN STÅR DÄR I E VIDÖPPEN DÖRR. : BARNEN KRING JULGRANEN DANSAT” SIG TRÖTTA, "STANNA OCH LYSSNA TILL SAGA OCH SÅNG: LYSSNA TILL FARMOR; HON LÄSER OM DEN, SOM: VILAT I BETLEHEMSKRUBBAN EN: GANG. : - JUL; VAR VÄLKOMMEN, DU SIGNADE HÖGTID! STILLA VÅR ORO OCH LINDRA ALL NÖD! ; . LÄR OSS ATT GIVA OCH TRÖSTA OCH HJÄLPA, : Sås SOM VAR HERRE 'OCH MÄSTARE BJÖD! : VI LÄNGTAN SFULLT BLICKAT. OCH TILL MIG. OCH EN VAR." TYST! HÖR DU KYRKKLOCKORS. MALMTUNGA "STÄMMA RINGA DEN HELGADE. HÖGTIDEN IN?;: - LÄSER DEN I SÄNGEN; bella ne JUL KÖM TILL ALLÄ, SOM LÄNGTA ocH BIDA, | " VÄNTA PÅ KOMMANDE LYCKLIGA TID! : : '. JUL, LÄR OSS TACKSAMT I RINGHET FÅ VERKA SKÄNK OSS DIN STILLA, VÄLSIGNADE FRID ne 2 hol BJUDER TILL STILLHET OCH RINGER TILL VILA DAGARNAS JÄKTANDE ORO OCH STRID. 5: 0s ARBETETS . PULSSLAG OCH NÖJENAS BULLER . : SJUNKA TILL RO INFö! TOTARTONS FRID. / HEMMA ' FAMILJEN I HÖGTIDLIG STÄMNING GLÄDES ATT FULLTALIGT SAMLAD DEN ;A] JULLJUSEN TÄNDAS PÅ DUKADE BORDEN, - GÅVOR HAN MEDFÖR TILL UNdA OCH GAMLA, : GAVOR , SOM GIVAS I KÄRLEK OCH TRO, ">. <.v. MOTTAGAS TACESAMT OM ALDRIG SÅ RINGA: BYGGA BLAND FRÄNDER OCH "VÄNNER EN BRÖ,. | ; M HERDARNA HÖRDE: ”ÄRA AT HERREN OCH FRID PÅ VÅR JORD?” . BEDER ATT VILJA "TILL SANNING OCH. GODHET | : MATTE I BLAND MÄNNISKORS BARN BLIVA I SPORD, klart 'sett var han varit. Jag hojtade och vinkade: till ho- nom, och jag tyckte mig kunna se hur han vinkade "tillbaka, Himlen hade nu blivit nästan klar, och månen lyste stor och grann i väster. Gestalten var nu bara ett stenkast bort, och jag tänkte ropa och fråga om det var Erland, då jag såg det fasansfulla som hände. Jag hör- de hur isen brast under den andre. Sedan såg jag hur han drogs ner i det.svarta vattnet. I två sekunder stod jag lam- slagen av skräck. Jag kunde se ett kritvitt- ansikte. förvridas - i isande kramp innan det för- ' . Svann under vattnet. - I nästa nu lösgjordes "mina ben från.isen och jag skulle : . rusa fram till hålet i isen, då jag kände handen på min axel Mållös av fasa vände jag mig om och såg Erland stå framför. . mig. Sedan;såg jag också väg- gen av vit snö som kom vält- rande från norr. I nästa sekund - var ovädret över oss, och Ja; kände H Zn amn. och : hörde . honom -— Vi "kom ifrån varan CM Jag såg dig nu då det klarnade i hans grepp i min arm. Jag såg hohom .som en skugga ge- . nöm snöyran. Natten blev en . ond dröm, då jag hörde ropet. : Det ylade i stormen bakefter oss, och virvlade runt och dog . bort som. ett besviket, » vargtjut. RK Kon Erlands hårda grepp om . : jag till Erland... Hör du . tilll Vi måste hålla mer åt. nOrT, - Han började gå framåt och - 4 vid: Mit jag följde efter honom, fastlåst . t öra. Det ben Men" hör du intel intet . de har tätt är väl tåget Jovisst, 'svara vädret, det är r. dä | lerar. , — Jävisst, svara £ 2 | måste. det vara, De "ade a es på i tåget; TN Topade : ärnvägen går :. å
Texten är automatiskt avläst ur skanningen. Gammal tryckstil ger
ibland felaktiga tecken.