En vår” kom "gåbben Sammel seglande med 'skonerten Josephi-- na upp till Lerkilg Tånge i nor2 ska gränstrakten, Denne Sammel . var smålänning och det säges ha varit han, som först införde läpp- snuset i fiskelägret, där man för- "ut hållit, sig till skrå; Detta var i den gamla tiden, då fiskärna än- nu brukade hålla nattkurs vid "ljuset 'av en våt tångruska med - mareld i, .som de; lade bredvid kompassen, "ou Sammels käring var ”barnfö i Lerkils Tånge, och nu hade öd ärvt grund "efter bror sin, som brunnit inne vid ett julrus. Nytt ” hus restes under .sommarmåna- derna, och'-det sades, att Sammel skulle slå sig på saltsjöfiske. Sammel. hade sex: bojkar och alla 'var de ljushåriga och ansen- ' ligt tilltagna. både på höjd och bredd, men käringen som fött dem var liten och' grå som, en mus, Sega tågor. måtte det i alla fall funnits .någonstans innanför vadmalet ty arbetsför var hon och tjänade karlärna- flinkt och " ödmjukt, i Pojkarna: hade gråa tröjar, och" kniv på ryggen, men gubben bar vinter och sommar en Jäderjacka utan ärmar; : : fer Som det syntes under" at att en så till -åren kommen man som - Samynel. ville. byta boplats och levnadsordning, blev -där talt en' « del man och man emellan om att Shan skulle. haft. obytt . med läns- man i hemtrakten,- Så. skulle de varit av vitt skilda meningar an- gående -ljustring: vid bloss, tillå- ten. älgtid och rätten. till: vrak- gods. Men därom är i varje fall - intet med bestämdhet bekant. . Nu botades den i alla fall upp, fiskbragden som -ingiek "i arvet, och Petter, yngste pojken, var . ute , med andra" Lerkilsbölingar "och samlade hop "havssalt - ide yitersta strändskrevornä. Och när - det började. lida ',mot sillfisket rullades -tomtunnor och saltkag-' . kista. När Josephina. Jåg stilla i | naren, så den låg redo liksom de : andra fiskekuttrarna. Nu skall man veta, att Sammels i skonare var ett högt, bulligt - skrov med /,-trind akterspegel, sorgligt uppdragna . sidor - och svartgrå segel, fulla med lappar," vilkas skiftande färgton 'ahgav ett" otal årgångar, Men stora och fint - utsirade namnbräden hade. hon, ' där liljor och blad slingrade sig : kring = "Josephina," Simpvarp”. Och så får vi ej glömma kompas-: sen. Den var stor. som "en .kött- "gryta och på: skivan var -utritat ” blommor , och näckar” och ' sjös jungfrur, var, 'sin grannlåt för al-+ la fyra väderstrecken, men allra : finast var ändå nördstrecket, där- » för att i norr är den bästa "delen av världen och där bor de star= kaste sjömännen: . Å K Skonerten Josephinas sällsam den egentliga historien. Ty äntli- gen kom det ländvind en dag,' och då shissade alla fiskarna se- gel och Sammel och hans pojkar gjorde förstås detsamma. I'med- vind och på'lätten som hon var ' höll: Wosephina "jämn . fart med . den övriga flottan., Med' toppar och råsegel låg hon där: som en : kyrka bland små byahus. j Redan första natten sattes gar- "nen ut. Sammel höll sig tätt till . de ' andra och gjorde efter dem, 2 Men någon sill blev det inte: "« På morgonen mötte man andra "fiskare på hemkryss. De ropte att . i det fanns svårt med sill" längre . västerut. Och så länsades det un- : "dan hela dagen. Men. natten gav just inte större fångst än "att det ,; räckte till matkok, Då fick 'Sam- ” mel för sig; att man inte alls var 1 nog långt västerut ännu. var u solr gammal ” maskstungen . 4 .hamn, ,visade den nog på norr, men ute-i sjö "blev "den" ibland liksom ' litet - vimmelkantig, . och "det hände att' Sammer fick ge den en 'knuff, så inte norr:skulle stå : och peka" rakt in: i' middagssolen: i Denna kompass hade en gång « kommit på Sammels, farfars del, > när> man plundrade' ett strand- vräkt danskt krigsskepp.” "Nu kom fiskarna i Lerkils Tån- ge fram den ene efter den andre"; och' frågade med någon försmäd- "lighet, huruvida man verkligen tänkte sig till att bedriva ' fiskeri med --Josephina,. Sammel : mente att. jo, så var det. Då skakade de på huvudet och sade, att skonarn - var ett alltför, ovigt skrov. för e en sådan hantering. Lö '— En får -väl se, sade Samniel, jag har bra nog fiskelycka med mig hemifrån, > .. = Och så var man på andra sidan - Av Sigfrid Siwertz här. d be "bärgade "segel och satte - sina garn, länsade han vidare, ända tll; månen, började komma fram, Men då fick Petter se sillblixt, och” när "mån kände med. lodret --stod :sillen som -en mur i vattnet. « Snärt: glänste :"hela ' däcket : som - silver av all fisken i månskenet. " ” ' Sju: gånger. tog "Sammels.' pojkar ' hem: det - överfulla ' garnet den natten, och det var ett drygt ar- "bete även för -smålänningar. Så ”. sedan kändes det -rént av som en ” vila att få stå i höstsolen och sal- sta sillen i tunnorna, " - — Det här var ändå något äl fisksjö, börta vid ratten, bara en har vett att ge sig lårgt nog väst över, "De goda fisktecknen höll i, sig.” - Små blåsor steg överallt. i vatt-. net och inte långt från dem blås- te en val. Så fiskade de i tre nät- 1er och fick dryg last. -. + Av de övriga Lerkilsbåtarna syntes ännu en flock brungarva- ” gar och vatterfat ombord på sko- "Länsman Buren var: lika be- ”ryktad för sin styrka. som för sin :' brist på hjärta och förmildring. " Men, en. dag. fann han sin. över- man." De. var "tre stycken. Två ar- betslösa unga män och så den som dessa två hade träffat under dagen, och "slagit fö'je med, Nu följde de honom in 'i kol- kojan som han snokat upp. . Han lät' den, halvliggande' dör- ren stå öppen 'medan han tog en överblick på 'vad som kunde fin= "> nas därinne; om. det bott någon: där" nyl gen och om det fanns några kvarlämnade matkärl. ' . Han hittade en rostig stekpan- " na och började: genast göra ren "den med skavgräs. som han fänn växa utanför. Han hittade; också en kokring på trefot,. Medan han sysslade”. därmed "bade . han” ingenting, bara "små- visslade, : De, två arbetslösa hade. "satt" sig — på var sin av .de två britsar som I fanns i, kolkojan. De var ovana v'd allt sådant här och de kände ödslighet, Deras sinnen pressades av att kolkojan, tycktes vara 'all- deles. obebodd, ” helt övergiven. , Stekpannans rost som deras nye . följeslagare just gned med skav- gräset. satt hård och tjock... Vad ' han vann med att gnida med det-. ta kärva fräken visade sig bara som ett slags polering. ovanpå rosten, Denna blev blank, ovanpå, mån satt,. kaklikt. inbiten” sd s älva, arbetat på De Hade Så de blev "arbetslösa och de: kände till en del om järn. Det vore bäst att knacka 10ås rosten , först, tänkte de.s Men. de " kom sig inte för att säga! det. ,. I. detsamma "upptäckte, "deras följeslagare. att rosten i pannan. - hårt. Han, tog en sten och Joe loss rosten. Sedan fort- satte . han, med skavgräset; ' tog därpå. mossa, och "torkade. , .'. " Det va nät ”Jära hi 'han' det .sjä! ödsligheten, hävda sig me — ett råd. "Men n suttet,. De kän -öeh viljan valna a tände varsin el onom, och nu. gjorde ilv. Då kände de åter - kunnat d.en anmärkning, u var tillfället för- de sig" förekomna de åter ner. De 2 r det enda de hade kun- igarrett och rökte - Mickelsmässa och därmed börjar dem med den spelade slöhet som ungdomar. : emellan . skall 'före- ställa belevenhet; en spelad ers farenhet med livet till leda. Följeslagaren som - stod ' böjd > framför dem : inne .i kojan. och gjorde stekpannan ren, var mer än dubbelt så gammal som de, - och i motsats till dem var han yrkesluffare,'.Han' kände trygg- het inne i denna gamla koja, och självständighet, medan de själva . kände ödslighet och hemlöshet, Något 'förtroende för ; honom håde de inte' heller. Den tysta re-. gel som de själva insett vara bäst för säl'skapandet med honom, gick mest ut på att inte stöta sig med vad som kunde vara hans : hårda kanter. De visste inget om : dem, men' de antog tyst att han. bar. på litet av varje; groll som kunde vända sig mot vilket håll som” helst” och gammalt grubbel M. Harry Martinson "som ”kundé slå fram och bryta det lilla de hade av kontakt, och det var inte mycket. i Han g'ck ut en stund. - .— Jag ska bara hämta. vatten, sade han.: Här står en gammal burk utanför.” En :damejeanne, ' Här har: bott luffares. förrt det syns, " i" fan, + sadé de med - "ett "+ nedfrusei försök att verka förvå- : nade: Nä fan, har det dä? — Jo visst fan, Hans röst, lät ättigare.«- — Dä va "fan, . sade. de. Deras lät nu något varmare, oz - Han gick. Doldes för en "stund - av några granar. Han visslade li- "te föratt glätta upp deras humör. "Det blev kontakt och de :'vissla- de också. lite grand för att visa att de inte var alldeles slödöda. - Detta skedde utan att de egent- ligen tänkte därpå. Det var upp- förande - men inte tanke. Små- svordomarna, » fansordén som de nyss växlat var också uppförande På uppförandet hängde allt när man g.ck i sällskap. Man kunde inte prata jämt och hänga på. ord där de inte.passade. ':r - Efter 'eh stund var han tillbaka. Vägledd av:deras-visslingar kom han. rakt på kojan ". sätt hade hån :visslat hela :tiden för att -— utan att'tänka att det ; var så — visa att han inte smet. . . Ödsligheten kändes. mindre när han åter, trädde in:i' kojan; eller - rältare steg ner i den genom den halvliggande :dörröppningen..: En kolkoja är ett mellanting mellan koja och jordhåla —; för stadig-' hetens skull och för: dragets.:. — Jag hittade en. koja till där- -- borta,. sade. han - utan :jatt:se på - dem. Att se på dem, var på nå- » got sätt inte -renhårigt.” En, pa- Isig luffare lider. själv av att se att man ser på honom; Det stöter . lätt på blänga. och glo och gran- "ska, kritisera,: döma och synas i' sömmarna, som länsmännen sär t ger. oc 2 oo Nå fan, en koja till? . Deras förvåning var -nu' inte frusen, men friare « och äktare. De behövde inte spela den. En liten förändring hade skett." +=? "> Jodå, Det finns en koja till. Och där härntade jag en plåtlåda. N I den fanns en packe hårt bröd” och : litet .stekflott,' fast .härsket.., Men det går, nog. ör Han såg : sig omkring i:'kojan utan att se Hå dem, >=: — Vi kan laga brömaja, : han, s sade Gr aa - u Nu: skulle de: ha svarat. "något. Men inget ord passade -utom ja- ha. Det: var obevekligt det enda ordet son passade, v varför visste de inte, ».' . CS 5 Elan - >I stället: började a de. komma i -. gång själva: nu. Och 'den' ene -av - dem. började göra .upp eld. mot den törve som låg kvar i en vrå. Är det .något annat: som be- hövs? frågadé den andre, 't - ' — Ja, granris till lega, svärade yrkesluffaren, Har du kniv? — Ja, en mota unvssr — Dä bra. Skär då lite grantis är du bra, På de granar som står - undangömt, Så de inte har det att säga att vi förstör skogen och snaggar. Skär man granris hur som helst ser träna ut, som varg- ”trän,: — Det ska bli, "menade den" ene arbetslöse och gav sig:av.e tunt - Senare på kvällen satt de på de >. granrisklädda : britsarna och pra- -tade, Elden brann på, stenspiseln andra : muttrade' Sammel : nöjd :- "+ dem. DTS Ma” ] f 6 "de sega bra nog g långt öster över, - En på fjärde dagen kom: det - c:' mitt. .vindstillan grov dödsjö rullande : » söderifrån, så pojkarna fick brått att'stuva silltunnorna och ” styvhala ! allt som - kunde - styvhalas. Men ' rår "och bommar svängde ändå och slog och rat- ten :gick "fram 'och' tillbaka som > om "osynliga - nävar: tyrt i"en trång och krokig led, : Hunnen ock; muttrade Sam> > blåste storm. nere hos sillen. Så kom ett väder, och: det des- skönt," här "seglen fylldes” dyningen, Och "det - kom : strax - .motkast.-Och solsken: och mörker . byttes: vid och luften var ömsom : . lunken-och ömsom kall,: så. nä- "> san ; valnade, - och- havet: såg ut som; ryggen på én ka ; 56 stryker: mot; håren. - :Sammel + farin: det rådligast ätt N stytarner på? Lerkilsflottan,:': - ännw skönjdes långt öster : - Meni.: då rvisåde ; sig singenting .mindré; än» ew' stort: och förun- derligt ”järtecken, ty 'på: knappa " dét känns rakt" som” det. gen.. Men 'vädret blåste "tvärs för ' sjömilen. från Josephina” började ' "valtnet gå runt och ryka upp i ” luften som , en vit ök, Och iden "där röken” tätnade. och' mörknade > tili en lång,. "böljande slang av vatten, som steg 'himmelshögt och vidgade sig'till en 'tratt högt up- . pe i ett svart moln. Petter: som hängde uppe” i" salningen,' ropte > . att. han såg, hur ett helt sillstim sögs upp I luften. 1 « Bet » Då glömde Sammel . "att. lägga in. snos utan knäppte ir stället sina händer: +: - 7, -+— Gu: hjälp .oss; pojka, sa "hän. det här betyder, att nu så är det krig och örlog i världen, ter : Men, vandrande över vattnet allt när- mare skonaren och pojkarna ' fick brått att riva" ner klutarna. Inte "två hundra 'alnar från Josephina : tappade vattenslangen sitt fäste i havet och började sladda av. och an, ända-till.den sögs upp: i mol- . net högt uppe över masttoppårna "alldeles som en' kabel i ett gatt. . Och minsann började det. inte i samma: stund att: regna. levande slosill. ur skyn, och ett. par föll : ; ändå: ner framme. i klyvarn, som = ännu inte var beslagen;- .;;.. Det var, alldeles som, dJosephina krymt: för . vädret, På mindre; än « tio. minuter. var. sjön : ett: enda ; brott. Som en agn i ett sjudäån- de: bryggkar.” kastades. skonarn derblåst vatten; Och av den and- ra > fiskarflottan.: syntes. inte: en » levande skymt. - ”Pojkärna7 sökte få ' upp Sögtgé- för att få styrsel på skrovet, men fockskotet: bråst .och” akterseglet blåste sönder. och tog med sig bå- der lik och . dirkar, så . bommen slog ner och krossade kompass- lådan. Men själva kompassen var ändå hel, och iden lyckades Sam- -.mel bärga in i Kkojen, och där:låg » den "och: pekade.: envist: på en " gammal mynningsladdare' i vä tan på lugnare tider. ” ” - Stormen varade.:is fem” dygn. Under hela tiden kastades Josep- hade fått för sig, att vinden gått runt, så det bar. hemåt; men poj- karna mente, att. det all ämt. bar > Då mätte vi ha "råkat ut på ett... omänsktligt > stort hav - suckade Sammel, Men Gud nå ig, . . låte det bara räcka tilll ;/ is Ja, aldrig hade då Sammel fått så 'mycket vatten: i sin skinnjac- » ka. Han var. vid rodret mest he- sla tiden: och sökte, hålla skonarn ;.. -undan vinden, När han. inte :or- kade' stå, så låg han på knä; Men "vv pojkarna turades om ,vid pumpen . och dessemellan åt de brödkanter ” och rå sill; > vis " SN -järtecknet ; kom: hastigt. Efter järtecknet kom stormen. | omkring i ett grått moln av sön- ken och ett, bottenrevat storsegel . -hina:omkring på ett öde hav utan: sol och stjärnor. Gubben Sammel : Vid femte dagens uryning & såg Sammel Havfrun; Han' låg då på storluckan och blödde; för en ro- .derspak hade slagit: ut två tänder . och "deras skuggor I fladdrade som svarta 'skynken .som”slog ihop i : bågvalv: ver ; dem. och kring Då berättäde han om länsman ' Buren i Vene socken och de' lyss- > nade, kramade in: i. själen .s m av det: kalla ödet: själv. :: | «> Ni har; väl hört talas om läns- - man: Buren; sade: yrkesluffaren. Ni har väl hört orå hur det gick för: Honom när han, tänkte häkta en 'rallare för.lösdriveri, samma dag som denne tänkte: ta sitt liv? Nej; ni är. barå : unga på luf- . fen, Ni. är bara såna där ”arbets- lösa”. så ni kan;inte ha hört ta- las. om. :det, Många. vindar har blåst sedan- de åren” då Buren levde,: Och de flesta av dem som "gick på lösenidå har stannat av " uppe i norr eller dött i söder. Det : finns inga, riktiga luffare. längre, ; åtminstone inga'sådana som vågar gå på-trots och sätta: vrångt mot ovrängt. Men: den här var en rik- tig'tffare' och han hette Flog.: «+ När han .håde luffat i trettinie' år: blev: han sjuk och ville inte - . i november. månad: nittonhundra- sju-satte sig på en gråsten strax intill korsvägen på Vene skog och började . strigla-. vuipp; sin rak- iv. to r . Då: kom' länsman Buren vägen . fram och Flog hann inte mera än "stoppa på sig fakkniven, förrän Buren var på honom som en hök. , — Jag ö är länsman "Buren, Vem är ni?. Så föll orden. . > (Forts! å sid: . på honom. Då" kom Havfrun”sal ta klivande”utför en sjör Hön var : vit som. en''galjönsbild"'och ”,det vär ett isandé sken om henne och . hon" gick. så; hemskt” och 4 ” derligt stilla "mitt 'i .storme dat 'har Havfrun alltid "vari havet är Augnt, då ligger hon håla och: är hjärtängslig” och "ter:i osynliga fjättrar, men i men: är hon. lugn, och de att "hon"är en osalig 'ande."'- "Nu öppnade hon i alla' fall Sin ; mun" och talade och"Hhennes röst . var klar' och barnslig men gan ka försmädlig: : ;- : FÖ Nu äter - ick 4 r god mening, svar Sammel.” Du tycks: mig annars vara” "densamma ” som i de' små” Och därmed var han flink däck, "Då förstod pojkarna, ” var .något. oskrymt i al, luft deras, knivar också i däck, så det . var .som en. hel. gärdesgård av ' . darrande knivskaft, Och Havfrun Y hon sförsvann ; fortare, än; hon . kommit, ;för, det är särskilt med; stål. vs; Frampå dagen: var. det rent av som: det. mojnat en ; smula, -fast ” "sjön gick ännu okristligt. hög... På natten lyckades de-göra upp a eld i kabyssen.;:' er få : Det-lenar: upp, bus, äldste pojken, när han sat- te byxbaken' över. elden,! så. det ' - terkall med :laber vind, Innan; de. sätte till segel, gick. Petter upp i > stormaästen. liknade "öar österut, och. de länsade ditåt. ; "Småningom dök en höj fram över. jättedyninga vär barå att styra djärvt lan' brotten, som lyste snöane ta. i: solskenet, Längre in vari det fullt: med 'skär,. där "berget. stod på kant, riktiga rivjärn, som ba pp Det ' 1 ra låg "och väntade på en nytjä-'- rad '. fartygssida... Me : Sammel styrde bara vidare, där det öpp- nade sig som en ränna i kustber? . gen. Han var, för rött för att va- ra rädd. + Det "blev så "underligt stilla” och lyst; när Josephina' kom in under bergskleven." i Afton : hade redan : fallit på vid "det laget. -Högt på ; ” branta klippan stod där: ett torn, . ' som såg hedniskt och ovilet :ut,' med korpår som kretsade kring de" tomma fönstergluggarna: Inte en fyr! eller: ett sjömärke 'var där . att se, och i" det svarta,« djupa vattnet var det.en underlig sug, så "att de "gick fort : sframåt-rutan vind. och hade svårt nog aft 'kla? ra rfårna för: klippkanterna. Far Vid'en krök vidgade sig-fjor- den, '-och ' bottnen :ljusnade och liknade ' sig. till ankargrund. En dalkjusa med gulnat'"gräs' myn- näde "ut ' mot en. långsluttande ' - strand, Och två långa pålbryggor : löpte ut från några sjöbodar; och "småbåtar låg uppdragna i strand- . -kanten, och: ett stycke: uppåt. da-: len syntes "några hus. 'Men ..de” liknade” .mest spöken "av hus för den gråa stenens skull, 'som:de var byggda av.” :En liten kafferök ”pyrde ur en av skorstenarria, men tingen. mänska kom: ut och Hittar de om .stugknuten,' så tyst hade - Josephina- glidit in.-Det.var bara . . en.skock får, som glodde på sköt naren, stora smutsiga -får, som hade så mycket ' ull,” att. man kvappt såg några ben, al Ankaret fick gå och ”kä ngen ' rasslade till riktigt otäckt i. skym- . ningen och lockade "dystra. ekon ' ur: bergen. Då" kom ' det. en :svart ' " kärihg . om var eviga - knät och. glennade ett tag och försvann N- 'ka tyst igen: ”. Zz rv. - Men Sammel och hån: p gick ej:i land utan-kröp' strax till kojs, och det kunde de oci behöva. i Å någo! värst lång kojtörn blev "det. inte... Sammel ; drömde han gick i taket som en sommar- "fluga. Och när han vaknade låg han med fötlerna i höjden: och "huvudet i en grop: Det drog” om innan. hän fick nog liv i sig att orka krypa ut på däck. 2 .— Kors i jemine, pojk: skrel hån, sjön har runnit ut!” Skutan” ligger i åkern! . Det var i gryningen.” "Mån såg bara” röda luggen av solen,' som just skulle klättra .upp'. ur-en klyfta. Joseph” na hon låg uppe-i sanden . -med svår slagsida. Och det var ändå finfin spottlådsand. Ett stycke för ut stack : ena an- ; karflyt upp” ur” vattnet som en stor 'stöveltå.. Och de låga bryg- . att ” "spotta för sig och sätta stål, Ro i "de" ingenting 'såg, och strax” "flög t mente, Ola- a rHan, såg. något. som rv. öjkår : 'gorna var höga som hus, och alla måbåtarna. Jåg dryga två hundra ; sjunket, [RNE som dem: ' Erö g Samrmel | tor= de han... Vänta I; far,i mente Petter, ” Var”det här något ovant, så kom ndg folk ner och glyttade, '; + klänga ner på sanden med drev "och "klubbor för att”se till om det var några nåt att täta, Men , ” Sammel han gick ut' på' upp- " täcktsfärd på havsens botten, och sjön” en : gång "delade sig för Is- raels barn, när de flydde för Fa- "raö. "Försiktigt trängde han; fram- -'åt och väl kände han sig, för med .sin' käpp. Överallt var 'den' fina grå 'sanden .genomdragen - med ” bankar. och .nipor, Och dessa äl- var mynnade, ut i små grunda sjöar med krusig botten och fulla - av bleka; vackra snäckor. Sammel . tog några i fickan' åt käringen, "som var glad åt grannlåt att läg- pr på skåpet i kammaren. : : : "Men. nu. kom Sammel till. ett ställe; där berget stack” upp” ur » sanden;' och; där. var det ännu . mycket mer" att se. Först krasade én stor”. bank ' av" hopgyttrade,' "Sår klotång "öck”tare Mei så tvi stannade hån framför 'eii vatten . fylld: skreva, för där växte något lina blommor. Men 'de där blöm- > morna' slingrade" som tarmar och ”trevade sakta omkring, som blin= da fingrar; Där var också en mMassä annat ' taggigt : otyg," som. . liknade mögliga gurkor," "Så 'Sam= mel tyckte inte" det såg i Havfruns kökstäppa: de och silade gjorde det i tången och kraävlade och kröp baklänges - öch på tvären av en massa fläci: "kigt "och slemmigt och" spetsigt otyg. Och just "vid sin /stöveltå - . fick Sammel se-en blek, tums- tjock arm fullsatt med vårtor. Han, han” kunde : tänka sig" med-':en massa" fångarmar Kring en' glu?” pande "käft, som satt mitt på en stör 'slemmig' mage, Hur det nu var fick-en' av” armarna 'tag' i. : Sämmels. hand och sög sig fast så - det: isade-i hela -ktoppen på hö- n Och vidundret släppte inte, förrän han trampat sönder ' det . bit för bit. +=" "Gud vet vad: Sammel tänkte ” den stunden, om han inte rent av trodde att det var Rämmen ' själv, . "han trampade under 'klackringar- N nå, men så mycket är säkert, att - han längtade hem till kyrkbän- ” ken, Gud låte en nådeligen vila . i vigd jord och inte bli. borta i > sjön, muttrade "han och skulle "vända tillbaka "till skonaren igen. ; Men då sjönk hjärtat ända ner:i stövelskaften, för hån 'var kring- fluten" och hade 'bara en ' fattig stén aft stå på och den tog också strax slut. .Sammel fick ge sig”ut ' att vada i'vattnet och ända upp till" läderjackan. g'ck- det,” innän en Sam-: len gån- på” / var då jämnt trettio åf, mel sist var i sjön och gen. förut 'var han ändå gäll" "sitt bröllop. Det började..nu "bl > på? stranden, mest : gubbar, + Josephinas' "slagsida 1. ltmer;" och" snart var "hon flott -och. ävajade så sakta. för "vinden. > öch” ge sig: iväg, men "pojkarna $ sig på tvären = i > Vad för kurs, ska” fi "tå, får? åporde « Petter. . Vi "måste allt: i land och' fråga oss till råds.:' a,.men en vet ju-rakt. inte, t et inte är krig här, sade Såmmel och tänkte på järtecknet, " Men cpojkarna bara skrattade, och så måste gubben med i slu- . pen och in till bryggan. .. : Yvmg. kring dem, "folk och få om : » värtannat. Det vär somsagt gub- Bar och käringar med : gapande ungar i, kjolarng' och så hela svärmen ' av smutsiga får. "De riktiga karlarna var väl ute. på fiske. ,' Man ' talade . ing "såg Sammel Havsträn.. av, als : Vfasg hem med Sy sillen? klaga" Och så: passade pojkarna på att han måste. därvid :; tänka på, hur ., : glittrande 'ränn lar, vilka krökte - : hit och dit'sonn riktiga älvar med svartblå. mussl r' under. stövlarna. -. som såg ut sont stora, blekgrede- ' så rart nit Och susa=, .; 4 tog med :käppkryckan och halåde upp ur tången det värsta fanstyg '. -Pojkarna fick honom :ombord.' Det". . Såmmiel ville strax "lätta"”ankar ” Så fort de kon i land;'slog män . . & han kommit till," Folk fin - som s8issar : : på - Orkne KS : svenska sidan vär "det "Sammel, som förde ordet, Han höll mössan "> i näven 'och såg inte värst stor- - vulen ut, men pojkarna stod i en "rad med händerna i byxfickorna och 'skämdes inte för sig, = +" Vi skulle bara som ödmju- i . kast fråga: efter: kursen hem till "- Lerkils Tånge, sa Sammel, " a jrolket.b bara skakade på huvu- let, teen LI måste a till. grövre, far, mente Petter. Sn »— Nå, men "Strömstad då? At vilken håll har vi "den stan? . fråg- te” Sammel, Men ingen blev klokare för det. Då drog gubben till med kela Bohuslän men -: verkan" blev ändå densamma... ww I måste; ta till grövre, far, ! - mente Petter, i. "-—. Nå, men "Sverige dåt. ropte " Sammel, Det landet har I väl är- ,. då hört om?, Och han pekade frå » gande ut.i luften... > Men det var bara 'som om grön . den blivit hetare i mun, på gub- Barna och käringarna, och” ung- ärna; gapade, så man kunnat seg- la-in med fullriggare, Ds : Då" fick' Petter 'ro efter kom-" "passen som nu var, upplagad, och ” Sammel ställde” den :mitt i för= samlingen, ' ochså; tog han den yngsta av' gubbarna i armeni och . gick runt alla väderstrecken och ' sporde/ efter, Forge, men fick din » skråe,. som inte vet om ett sånt stort.. landt. . ropte.- : Sammel och » blev: pin arg: t Jc Men Petter drog "händerna "ur bj Pe > "byxfickorna ; och : ;ordriade samlingen, i så det blev” er fri” vi mitten och talte sår os Far och I, pojka. di stack- ” arna vet inte, vad ordena heta på vårt” språk, Men nu ska vi visa a ting, att de'strax: kan rar vi kommer ifrån. ”begynte pojkarna att risemellan: singla ' slant - och as . tågonl, som” blivit klok på saken, Öfolket” tycktes £illa "alltsammans men höll sig "envist undan från , kompassen "alldeles: som om det "varit frågan om kollekt. i. Då blev Sammel alldeles över sig given, : och han sjönk "ner mellan två får på en: stengärds- gård och gjorde äntligen vad han t bort :börja "med, Han tog nämli-s gen upp sin stora, utsirade mäs- trädde” pekfingret ' i "snuset ' och lade in en grov sats mellan "läpp ' och tänder, Och då var det en av gubbarna, som lyste opp alldeles ” som en "syndare, som tar både va ångern och nåder i en sats; Vare sig: att det nu varit någon små- länning där på ön förut eller att han rest omkring och sett mer av' andra. folks sedvänjor än de and- "ra, men fram kom han och peka- de ut en kurs på kompassen, och .så satte han fram en tvärhand 7" och "pekade ut ännu en ny kurs. Nu' förstod Sammel: strax, att : "han skulle hålla” den första kur- "sen, tills han fick fast land i sik- te, "och 'sen skulle han lägga sig på den andra ända tills han kom - hem "till Lerkils Tånge; Glad var "han för att det äntligen blivit bé- » sked, och mässingsdosan gick la- get runt," varvid inte heller kä- ringarna höll sig för goda. Ja, gud vet. om inte: också fåren var framme och Iuktade, . cc cc "Vid nästa högvatten läde Sam- mél:; ut- med : Josephina. och höll ”. som det var utpekat. I fyra dagar ' seglade har och ömsom kom vin- N 4 å H den sin om styrbord och ömsom "kom: vinden. in "om" babord men alltid: akter omtvärs; Dén gam- Ja : kompassen: gjorde sitt "bästa, :resten fick. gå efter 'sol och : stjärnor. Och. så' dök land" upp, och då förstod Sainmel, att han kommit rätt,. och. tog av er åtta ' streck. sydligare .som det var an- " befallt; Och så kom han frarn till . Sveriges land men inte till Ler- kils, Tånge utän till Paternoster- "skären, och Marstrand. Men det ' var lika. kärt, för där fick han ”sälja all” sillen till nio” riksdaler tunnan. Och: så kom: han då hem ” till.stor glädje för käringen, som "redan klätt: sig i t i rättat sig som änka. : ” . Men aldrig "kunde. Sammiel tigt grunda ut, vad. det var för en Fe Ehet arna, , men. jag, vet inte, någor ; sorts rotvälska. Det lät som öm de haft munnen full med het gröt. Gammal ä ändå äldst, så.) vad jag ska tro. Det var- "emellér- tid efter den här histofien, som "man "mera allmänt slog sig på + matsnus i Lerkils Tånge, N a
Texten är automatiskt avläst ur skanningen. Gammal tryckstil ger
ibland felaktiga tecken.