. ►-fi 1 o l-- p3 det om och om igen nkurade goltvet, öpp- nade långsamt dörren och försvann snubb- lande i mörkret, hvarifrån han kommit. Maria kastade sig ned vid bordet, och började att gråta, efbrutet och förtvifladt. Skulle det här bli slutet på hennes helg, på hennes, enda, enda helg! Men så häjdadee gråten helt tvärt och det hvassa uttrycket i blicken kom igen. Nej, hon hade varit i sin rätt, heat i sin rätt! Hvad Ilade han hos henne att göra, ha . som inte gifvit henne ett öres hjälp pr elfva Ara tid — en utan, en far, som på den tiden do bodde tillsammans sänkte dom t i ett sådant elände, att människorna hittade både henne och barnen Fialft ihjäl. svultna i ett lusthus. Han! Åh nej, han kunde hålla sig, där han var! Med darrande hand började hon att tända ljusen igen, och så slängde hon åter kaffe• pannan öfver elden. 1 dag, Gud ske lof, behöfde hon inte hålla så noga på ett kaffekok eller två! \u först blef hon varse tobaksfläcken. Jo, tagen hade han kvar. Det var alltid hans fröjd, det där, att 'märkas hennes nyskur►de golf. Maria ryckte fram skurborste och hink och började skura, söm om det gällt lifvet. lien tårarna droppade, så fort do hunno. , Lilla Julless stake brann ju inte rå klart som nyss, och inga änglar kände hon i runsmet! Men blef hon väl bara af med fläcken så — Plötsligt hiijdado hon sig. Hvad såg hon bredvid smärket>. Jo, blod ! Hvar hade del kommit ifrån ? Tänk, ont han var sjuk, krukett och hon kört ut ho- nom, en sidan kväll! ' Ilesynnerligt hade det ju pipit. i_ bröstet på honom, och — — Åh Herre Gud, skulle hon då aldrig bli fri från den där plågan. Nej, hon gjorde det inte, hon ville inte — hon skulle inte! En stund senare kastade Maria en schal öfver hufvudet, och sedan hon lämnat rums- nyckeln till portvakten, ifall systern skulle komma, skyndade liften hon ut i mörkret. Maria sof länge påföljande morgon, få.,t hon lag på sofflocket och var 'af i veka 'bryggens, när hon vaknade. 1 soffan sof tungt den man, sons skapat hela hennes lifs elände. När otteszingskluckorna ljödo, lyssnade Maria noga. Jo, Gud ske lut, dc ringde också för he u- n och det var inte fritt att hott hade känsel på, att änglarna hade kommit till- baka i rummet. Men han måste väl ha sig en kaffegir, gästen hennes! Kvick som en ödla kilado Maria upp ur bädden, putsade sig i en hast, gjorde upp eld med några stickor och slängde så på kaffepannan. När hon en stund senare el; 'gubbkräkets sitta upprest si hennes soffas och dricka 'kaffe på säng med saffranselätor tills, må- ste hon skratta, s:1 ända sbakvändts tyckte hon det var. Fram på (lagen bar hon in annonsen till lortvaktens, 'så den attninstingen skulle vara en bit på vägs, ty tredjedagen .kulle den in i bladet. Längre än till dess kun- de «il inte Vår Herre begära att hon skulle drar med 'plågans! Och det begärde han inte heller, men annonsen kom inte ut n,tdd, ty på tredjedagen tog sig skriikets före att dö helt knall.gch fall i lunginflam- mationen, som han fört med sig, 'Det var hans sista man- dats, sade Maria sedan, soch den var icke den minsta!' Men i botten kändes det så svärmsamts att han stytt » sig till henne i sin nöd, och att hon rårit på sig själf och <tagit in ho- noms, att lille Julle rent måtte maka plats i hjärtat, och i;edan, när arbetaell.Io,t återtagit henne, när saf- kommans blet allt svårare dag från dag, hände det ofta, att hon både trodde och sa satt hade bara gubben lefvat så — —s Knorren i lynnet slatt is till det sista, lifvet fick slita bäst det ville (Iustrstr .1 Akta stenar. lL~•ri;ta L,- uf Elisabeth Kuvlenstierna. ► r stad han, liten, obetydlig, nästan tarflig mot den eleganta omgifningen. Barr kunde se min egen kutryggiga, bu- gande figur i trvmtn mellan fönstren, men kvad han också kunde se var den glim- mande orilen«stj:irrvan på den fina, svarta honjourens lid.-ntippslag, skjortbröstets äkta, gnistrande, ljusbrvtande diamanter, tlttg- rarnas påklädnad af dyrbart ringar, signet- ringen, familjeringen, doktorsringen och sfs — ensam, glänsande mot (len hvita huden, tjock och ny — förlofningsringen. Det var pi (len Alexander Tanderhjälms blick längst hvilade med ett underligt, frfgande uttryck, som hade den varit ett orakel, och sil suckade han, i det han för- sii• räta på sig och ffi det indifferenta, iifverliigsna uttrycket, som håller allt skval- ler p:l alstund. Snart skulle han befinna sig midt i den trots af sniitfolkånytlket► het och kryperi, den krets, som lian måste kalla sin släkt, därför att (le alla voro lierade med hans fästmö, hans vackra, förtjusande lilla Naima. l)o skulle nog icke ens på julaftonen un- derlata att spela kort, nuets än sedan, be- höfde han bry sig om det,' Han och Naima hade ju sin egen lilla vrå, i den gammal- dags alkovliknande fördjupningen i förma- ket. I)e smaklösa jute.-:ifsgartlinerna. som skilde detta krypin frän det öfriga rummet, hade blifvit honom kärt, de voro för honom ett slags: 'Sesam, öppna dig!' Där inne var alltid skumt, den hårda, hemstoppade puffen knakade, när de båda satte sig, och den lilla, tarfliga nattan af garnrester trasslade ihop sig under deras fötter, men de märkte ingenting; åtmin- stone icke han. Ja, där var det, icke Finn. Men hon, kunde hon verkligen tycka om den karrikatyr-Alexander ödet fört i hen- nes väg, eller hade hon tagit ett troll för guld? Med febrilt hastiga steg gick han fram och tillbaka på golfvet, stannade så på nytt framför spegeln och betraktade sitt sjukligt gula, rynkiga ansikte•. Ordensstjärna Iså det där stackars insjunkna bröstet! Löjligt! — alen hon hade bedt, hon, den lilla. Ilon njöt af allt, som ernekte ögat, af allt, som var vackert och angaf superioritet. För hennes skull var han pyntad som — en narr, afslutade sig hans tanke halft ofri• villigt. Han såg på klockan. Tid att bege sig af! Han borde ju ha rättighet att komma tidigt. Lustigt att fira julaftonen som en slags släktbjudning. I hans hem hade alltid den kvällen haft en stilla, högtidlig prägel, någonting af vesperfrid hade hi ilat öfver de upplysta gemaken och manat fram minnen ur hvarje dunkel vrå. ' Nå, lika godt, man kunde kanske vänja sig vid allt. Han gick fram till ett af småborden, tog ett etui, som stod där, öppnade det och höll det upp mot deii elektriska ljusstrålen från den slipade glas. kronan. Äkta, vattenklara, skimrande som varma tårar !Ägo de äkta stenarne där mot den violblå sammeten. De voro makalöst väl infattade till en dyrbar collier. Det lilla guldlåset föreställde tvänne händer, som slötos tätt om hvarandra, så tätt, som han önskade att Saimas och hans händer alltid förtroendefullt skulle kunna slutas i hear• andra. Han knäppte igen etuiet och lät det glida ned i fickan. Den mängd af julgåfror han eljes ämnade åt sin fästmö och henne' familj, voro redan afsända. Detta skulle han lämna henne personligen, när de sutw. i sin vrå. Där han satt tillbakalutad mot de hala sidenkuddarne i sin bekväma kupe, drömde haty,sle vackraste, vakna drömmar om hur han nästa år skulle fira julen i eget hem. hur en jättehög gran skulle resa sig i den gamla fädernesalen, hur ljusen skulle strala ut öfeer ett hvitklädt vinterlandskaps tysta lugn och tälja för de underhafvande, att nu var deras herre lycklig. Kanske skulle .
Texten är automatiskt avläst ur skanningen. Gammal tryckstil ger
ibland felaktiga tecken.