Inget referat är framtaget för den här sidan ännu.
'-~ 5 o -~ fl5d myt prostinnan Arnborg, heilken bon hållit instängd i en vrå bakom pianot, ty-ck- tes fjättrad af den ohyggliga förtrollningen o ch såg sig omkring åt alla håll efter ett litet halmstrå att gripa fatt i. aldrig Värdinnan Tar i en beklagansviird sinnesför- fattning, ungefär som då man drömmer att m an ramlar ner från ett högt kyrktorn och bara faller och faller genom en ändlös rymd u tan botten. Ett ögonblick tänkte hon på att be guvernanten på Stora Björnö sjunga ett par visor, men så kom hon ihåg, att bon nödvändigt måste spara detta nöd- ankare till dukningen. Men nu kom be- frielsen i skepnad af hennes man, hvilken uppenbarade sig i dörren till kontorsrum- me t Nom en räddande ängel på en bak- at grå cigarrmoln och med snabb u ppfattning af situationen frågade, om inte Kristina skulle be sina gäster gå ut i träd. gården och smaka på krusbären. Förhiiiningen var bruten, det kom åter lit i de förstenade leendena, flugans dunsar mot taket ötverröstades af skrapande stols- ben, och inom ett par minuter var salen tom och utmed stora krusbllrsgången i trud- gården spred sig on dubbel tiraljörkedja af färgrika helgdagatoaletter. llen Fanny Eckhoff kände till en jättestor gammal buske med de härligaste röda vin- bär i en aflägsen vrå at trädgården, och dit drog bon den lilla prostinnan med sig. Det var första gången hon träffade henne, och med sin vanliga impulsivitet hade hon redan efter fem minuter alldeles förälskat sig i den lilla naiva tjuguåringen, hvare glittrande bruna ögon och skrattgropar i kinderna skvallrade om, huru svårt hon hade att balansera sig fram med sin stora värdighet som prostinna. Hedan det att, då hon som vanligt kom ner från ätock- i kolm för att tillbringa några sommarveckor hos sina svärföräldrar, finna ett nytt ansikte — och ett så förtjusande litet ansikte — bland de gamla välkända Glimstaborna, var ett evenemang för Fanny, och då hon där- till på förhand visste, att denna lilla ny- gifta prästfru varit skollärarinna djupt inne i Kolmorden och genast tagit alla socknens damer med storm, trots det att hon korsat R många mammors giftermålsplaner för sina döttrar, var detta mer än som behiif- des för att drifva upp Fannys intresse till kokpunkten. Under den timme kaffedrick. tina n pågick där inne i salen, lät hon hela sin oemotståndlighet spela där borta i pianohörnet, och det gick med don lilla prostinnan som med alla andra: hon gaf sia ögonblickligen fången på nåd och onåd. logen Glimstabo hade ännu kunnat försvara sig mot Fanny Eckhoffs glada, rättframma, litet despotiska älskvärdhet. Efter en tim- mes bekantskap stod inan på den fot ened henne, att man kände det som ett glädje och skyldighet att få vränga hela sått hjärta som för en borttappad gut och in för och nyss återfunnen barmlomavlin. »här gro vi alldeles ostörda,' sade Fanny, i det hon slog sig ner bakom vinbärsbusken och mat Flita Arnborg en vink att göra de-t samma, .och här kunna vi fl prata riktigt ogeneradt. Och nu måste ni genast säga mig, söta välsignaule lilla fru Arnborg, hur E: i all världen ni kunnat skjuta upp så här midt i Glimetasocieteten sunt en champignon pi en enda natt? Jag lir s1 nyfiken på er, sA jag kan springa i tusen bitar. 118 Jag reste härifrån i höstas, bad.' jag ingu'n aning itu, att ni fanns till.. ,Och ändå hade jag då i två hela år suttit som lärarinna i brukspatron Villners privata folkskola,, inföll den lilla prostinnan, i det hon stack in en rubinröd vinburs klase mellan sina hvita tänder. 911ert detta, lir ju ett mirakel!. utbrast Fanny. .Ingen af alla herrskaperna här nere i kyrkbygden kände er, prosten Arn- borg kom hit till socknen första maj i år, vi ha nu den tjugufjärde juli, och på knappa tre månader har ni redan hunnit fånga honom och stöka undan med både förlofning och bröllop.' >Ja, vi gifte oss midsommarafton,' sade Elsa triumferande. 4 'Ni nMtte ha känt honom förut!. >Nej, visst inte, första gången jag såg honom var första maj, då han kom hit• flyttande. Vi voro på samma ångbåt från Norrköping, han och jag.. 'Skf ni presenterade för hvarann på äng- båten?. Nej, inte precis det ... vi ha egentligen aldrig blifvit presenterade för 1n-arandra.. »Nå, men hur i all världen gick det då till, att ni blefvo bekanta?' 'Jo, det var lördagseftermiddag, och jag hade varit inne i staden för att göra litet matuppköp för veckan. Jag skulle fara hem med sexbåten och stod just uppe på akterdäck och räknade öiver mina paket. Flland annat hade jag köpt en bra nog stor påse med karameller, för jag brukade alltid ha sådana att ge mina barn, då de hade varit särskildt snälla, eller att muta dem med, då de va' särakildt stygga, fast det ca' de just aldrig, jag kom alltid så råd• ligt lära öfrerens med mina ungar, isynner- het de minsta, mina små grisungar, som jag kallade , dem. -- Ja, jag stoll vid re- lingeu och hade just öppnat min stora karamellpåse och skulle till att smaka på en at karamellerna, om det var rätta sor- ten — då fick jag en förskräcklig knuff bak- ifrån af en armbåge, så att jag tappade hela påsen och alla karamellerna -trillade som ärter rundt omkring däcket. Jag vände mig om alldeles förfärligt ond, det kan väl fru Eckhoff tänka sig, och bakom mig stod där en lång, svartklädd, litet fetlagd herre med vackert ansikte och svart skägg och bad mig tusen" gånger om ursäkt för sin klumpighet — han hndo haft ögonen på stadsbuden, som bura hans flyttsaker om- bord, och så skulle han anvisa dem plats för en gungstol på akterdäck och då råkade han puffa till mig. Jag hörde knappt på kvad han sa', för jag var så ond och led- sen,- så jag hade gråten i halsen, och jag svarade inte ett ord, jag bara gick omkring och plockade upp mina karameller, och lyck- ligtvis var då däcket `blankt och fint, så karameferna biet dA inte mycket sänuo för det, men retsamt var det i alla fall, och när Harald såg — ja, för det var Harald — att Jag var så ledsen och ond, så hjälpte han mig att plocka, och där gick vi och bockadu' oss efter karamellerna; ända tills jag hade dem allesammans i påsen igen. och när han så bad om ursäkt för sista gången och lyfte på hatten, såg han visst, att jag hade tårarna i ögonen, för då tittade han på mig så där skiilmaktigt som han kan göra, ni vet, och frågade, om jag, stora
Texten är automatiskt avläst ur skanningen. Gammal tryckstil ger
ibland felaktiga tecken.