Inget referat är framtaget för den här sidan ännu.
'--4+ 14 l>— På sidorna om sandplanen kring rundeln ligger trädgården — Ab, den gamla härliga trädgården 1 Bärbuskarna stå där, aln i långa rader, som murar kring sängar och rabat-„ ter; tycker du inte, att dn ser småflickor i hvita bomnllsklltdningar stå och mumsa därinne i do täta snåren? Fruktträden stå där också, päron och körsbär och gamla knotiga aplar; kan du inte so sjömanakläddu småpojkar klättra i dem och bombardera hvarann med stenhård äppelkart? Och se syrenbersåerna och solrosstånden! Ånej, det var bara synvillor, allt det där; det var väl minnena, som vore så starka att do ombildade det verkliga efter sitt be- läte. Trädgården är en annan; de ha gjort en köksträdgård af den, där finnas inga blommor och inga löksalar mer, bara drif- blinkar och kålland och svarta sängar. Och do gamla ståtliga fruktträden Kro borta; do ha fått lämna plats åt nya, som stå - som stodo och speglade sig i vattnet och hviskade med de blåa lugna vågorna? Evar äro gräsblinkarna och de mjuka torfsofforna, som vinkade här och där i en skuggig vrå och bjödo till hvila och drömmar? Hvar gångstigarna, som slingrade bland buskar och tufvor, kröpo utefter stranden och förde in till lugna gömställen bland snåren och till fridlysta krypin under kro- nornas tempelhvalf? alvar äro alla namn och tycken, som sto- do inskurna i de gamla stammarna — hvar alla prästkragar som blommade där i grå- ,set, och alla fyrviipplingar .. . Det är försvunnet alltsamman, hugget af råa händer, nedtrampadt af främmande, tunga fötter. — Nu är det natt kring Ulf näs gård. Sjön ligger spegellugn, skogen står orör- skugga. Det lir mörka bilder, som nu draga förbi deras tankar däruppe på klinten. Solen har gått ned, skymningen faller öfver ber- get och öfver gården därnere. En vind susar fram genom skogen, det air en un- derligt klagande klang i hans sus. Vå- ig på berget,- ej ett löt skitlfver i björkarna utanför fönstren. Gården sofver bakom stängda dörrar och fällda gardiner, allt lir tyst. Dal vaknar husets herre — han med do kalla ögonen — sätter sig upp i sin bädd och lyssnar. Han tycker sig höra steg knastra mot gårdens sand; sil, äro btij-tjnf- varna här nu, tänker han och tittar för- gorna rulla sakta mot stranden, och det siktigt ut under gardinen. där magra och nakna och ej go någon lir en ton af saknadens vemod i deras dämpade spel. . Nej, det är inga härtjufvar; det är en man och en kvinna, han kan ej se deras Ty stranden, den är sköflad och härjad. ansikten, men de tyckas vara bättre folk. Den stupar naken och vild mot sjön, en Underligt — hvad ha de här att göra - hård stenbacke titan ett träd. tlen här tiden på dygnet .. . Hvar Kro alla björkarna och alarna, som -.. Han följer dem från fönster till fönster. byggde svala löfsalar och tysta kamrar där- Do smyga omkring i trädgården, stanna nere i skydd af den branta strandväggen ibland och liviska och peka — gå sedan 7 '5' Mästerlotsen Bromans torsk- märke. En skärgårdshistoria ned till stranden och vandra där fram ae åter. Han ser dem som ett par skng ge mot vattnet -- irrande, oroliga skuggor $å sätta de sig på en sten nära vatten. brynet — smälta ihop till en skugga ab sitta diår orörliga cn stund. Han syår kvar vid fönstret och undrar. Och de närnia sig åter - nu kamma de rätt fram till stora porten. Han ämnade ett ögonblick öppna fGUStret och tala till dem, men kommer sig ej f& med de* Do göra förstås inte heller ni. got försök att få upp'örren, de :äro nog inte där för att föröfva något onds. bma hvarför — och hvilka äro de? Ite sig i soffan på verandan, sitta åter tyd en stund; så börja de vandra igen — as smyga de rnndt huset, tätt efter väggen Han smyger sig med, ur det ena ann. met i det andra. Så komma de till stora salen; gardinerna äro ej neddragna d,g, han ser deras ansikten tätt utanför rutan, vända inåt rummet. De se honom ej, och han kan ej urskilja deras anletsdrag; han vet knappt om de äro väsen af kött och blod eller andar — irrande, hemlösa andar. Men han ser deras ögon — de lysa ur mörkret och stirra in i den stora tomma salen, som om de varit där förr och längtade dit tillbaks_ Så smyga de bort, vandra tyst ut p; landsvägen och försvinna i mörkret. Husets herre, han med de starka hin- derna och de kalla ögonen, lade sig åter i sin säng. Men han sot oroligt den natten och hade vilda drömmar. Karl Erik Forsslv„d. (Illuatratar: VWci Aadr s) all Må tar ocå bar tag på fal se. gri ke. bes mm sv' lut sid att om del gul En sta Fei må Ian Nu haa så sitt må så ma tag . t sla inta ink+ Del efli på bar kro VE Ha at Hrgo Samsåius. ge' dec Dubben Broman hade aldrig tyckt så V~. vidare bra om sin son Karl Henrik — han var för kavat och näsvis och hade såna holsikes vidlyftiga historier med jäntorna rundt omkring i hela skärgården. dian blot som bortbytt under de två somrar han »seglade pojkes med grosshandlare Karlson ombord på kuttern Galatbea med siden- gem sån för klyfvarn. Sedan var det bevara bara fina kläder, cigarr i mun, konstiga herrskapsord, ett olidligt ratande af allt hvad husmans- kost hette och därtill ett drag med kjol• tyg, som sannerligen vinde reta gallfeber på gammalt förståndigt folk. Med nöd hade han som lotslärling kunnat taga examen inne i Stockholm — hvad han annars gjor- de där, kan man nog förstå — och sent omsider blitvit lots på Kummelskär ute i hafskanten. Ml sterlotaon var skral och gnatig sista vintern, anfäktades obarmhärtigt af .roma- tiskan• och var inte god att komma i ord- byte med. Att han inte kunde letva till vår och isgång hade man allmänt klart för sig, utan att behöfva rena in till doktorn i stan för att få höra precis detsamma — det skrek i bröstet på Niklas Broman än som en snöskatunge, än som en skräcka. 8tyf fiskare hade han varit liksom far sin, af hvilken han fått reda på ett öfver Hai på mig och ud och rikt .LA !!u af s huru >Ja, vari eljw Men och förfi kr kind han jag kom rik. att
Texten är automatiskt avläst ur skanningen. Gammal tryckstil ger
ibland felaktiga tecken.