all tx.krifning präktigt torskmlirko lite vid Måsklubben. Nätt de andra legat ute och torekat timtals kring slangarna och grunden kommit hem med en 8-10 stycken, bade miaterlotsen suttit på sitt märke och teggat buss och dragit torsk, så att han p en liten momang hade hela sumphålet fullt med den raraste bergtorsk man ville 99, Det hade varit ett fasligt smussel bland grannarna för att få reda på gubbens mår- e. Man hade mitt och lodat nu i många borans kr, utan att lyckas skära in i rätta • Da,i sade han ändtligen med ett oerhördt ögonkast åt andra hållet tur att få tvärt förakt i tonen, 'aldrig!, Så lade han sig märke, irpå rask och varsam inhalning, ned och vände hufvudet mot väggen. Man tills Karl Henriks darrande hand grep thid- hade kunnat Jöra Karl Henrik mumla ett: skepps kring en torsk på ett par . kilo, en salgaböe, när han tog ludemöesan och klet matad, mörk bergtorsk med rosenrödt In- i väg Uppåt utkiken. sprängdt å fiankerna. Bytet Ack plumsa ner Mästerlotsen Niklas Broman dog verkligen i sumpen, och snöret firades ut å nye. Nu samma kväll, slocknade rakt som en lampa, var det grundare, intet napp — båten hade utan att någon lado märke till det. .Det glidit ötver märket. Men när Karl Henrik var hjärtförlamning,, sade fyrvaktaren, som fick in riktpunkterna, skärningen mellan gått igenom en samaritkurs och ville anses ruskpricken och fyren å ena sidan samt två för lakekunnig. Gubben var välbärgad och • berguddar 0 den andra, då hägg det igen - oiirket — Det gr inte värdt ni gör er be- en smula tät, hade stuga och bodar, ekbåt, Niklaa Bromans beryktade torskmärke var står. , brukade gubben säga, 'murket är skötar och nya langarn och pengar på ban- ändtligen återfunnet, torsken stod som pac- inte etö~ an min ökstock, och ni hittar det ken. Karl Henrik ställde till en riktig herr- kad i en grubba ej större än ökatocken, som ng t. Karl Henrik hade tiggt och bedt skapsbegrafning med konfekt och prima salig mitsterlotsen sagt. Karl Henrik satt och µt fy veta det och lofvat att söka bli till lags, Portvin och på kvällen toddy öfeer lag. Tog drog torsk så mycket han hann, småskrat- han finge`iölja med en gång — men sedan art efter gubben och gifte sig med tade knipslugt för sig själf, tullado konjaks- det hade han aldrig fått och därför gaf han sin sista fiatmö, som stod och sålde grön- pluntan och tuggade nigger-bead, så att han jobben .fasingen», som han brukade säga. saker på Kornhamnstorg. Hon var så led kring gapet liknade en stadspojke som fros- go gkug hade han supit far sin full med på grönt, tösen, att hon tyckte det var rik- sar på lakrits. Han vågade inte kasta an- stsdekonjak - för att lera af honom märket tigt trifsamt att komma ut till grå kal- karet af rädsla att skrämma bort fisken — _ gubben berättade om sjöormen och fågeln skäret. nästa gång skulle han kanske föröka. Satt Fenix och annat rsckartyg från sjön, men om Han hade stått nordost ett par dar med bara och smårodds och halade In don ena märket skvallrade han minsann inte ur eko. hård bris, hög sjö och en otäck regntjocka. torsken större dn den and fa. Till sist hade ya. Saken var nämligen den, att gubben Helenadagen var det förstås storm enligt han sumpen proppfull och därtill en hög yiklas dyrt gifvit sig den och den p!, att ordstäfvet, en rykande arg rackare, så att slaktad kokfisk till middag. Då tyckte kras hemligheten skulle gå i graf ven med honom, man fick länsa undan för rocken i en kokan- sig halva gjort det bra och vände hemåt. d att den odågan Karl Henrik inte skulle de skumränna och vara glad att man kom När Kummelskärsborna finge höra talas åtta och svåra öfrer far min åtminstone i i land med litvet. Så hade han kantrat om om Karl Henriks upprepade fiskafängen, murket vid kinaklubben, ditt gubben haft och gått tvärt örvar på sydvristen. Tjockan som ingen annan kunde göra maken till, ad mycket trefligt i sina dar. Niklas Bro- dref till hata och lade sig som täta började de gnola om några 'särdeles talan- man kunde aldrig förlika sig med on sådan moln vid horisonten, det biet med ena varmt gers, om trolldom och sjlilfva den svarta. tanke. och vackert kring kobbarne. Strömmingen Karl Henrik sade öfverlägset ifrån, att han 81 en dag i februari hade det blifvit rakt sökte in mot land, siken gick upp på gryn• hittat reda på tar sing bästa torskuing, men cd gamle mästerlotsen. Han orkade r g dorna, på torskrefven hängde där präktiga det kunde ingen tro honom om, hvarför slut inte q3 ut och titta på vädret och kunde fiskar mest på hvarannan tafs. Det var i man utan vidare fastarog, ätt Karl Henrik Inte på villfor hålla eld på pipanuggan. början af augusti, den tid då torsken inte försvurit sin själ åt den lodo och därför Det hade varit snöglopp på morgonen, men är så uppblåst at luft, utan hur börjat svälja fick lassvis med torsk, hvare beskaffenhet efter band lyste det upp — det var sol- och blifva fet. Nu rann det besynnerliga ingen människa sett maken till. Mäster- blank middag, när gubben Niklas lade sig märket vid Månklubben Karl Henrik i hå- lotsen låroms qs torskmlrko var och skulle pi sotesling inne i kammaren. Usch, hvad gen. Det vore viii ändå själfvuate Marocko, förbli oupptäcb hettes det — det skulle han var trött — det var så det kröp I hela om inte han till sist skulle hitta reda på på något sätt harva försvunnit samtidigt kroppen på honom och stack som med fina far sina märke! Han drömde om det på med gubbens död. Nå, Karl Henrik brydde synhat. Nu skulle han dö, det kände han. trtttterna, fick ingen ro för det på dagarna. sig inte vidare om att söka gendrifva do Han nickade atsked åt allt i rummet: åt Och tidigt en morgon hegaf han sig ut fula ryktena, utan stack nillvon i byxläckor gevären, At sjöfågelvettarne, åt slottet pil mod jämt sju kast nyfskad romströmming nu och såg Illmarig ut. Nu betalar upp- den till hälften nedrullade gardinen, åt brig- till bete, två snören med stöddiga krokar köparen 10 öre mer på kilot för hans torsk, pn .Fiperan:a•, som på väggen ofran och en butelj konjak. Nu skulle hin och och allt hvad han får ur sjön går 6t, me- ellagen seglade fram i ett giftgrönt vatten Karl Henrik Bromun talga hand om torsken. dan de andra få ge sitt ötverflöd At grisen, fövfärlig bris och mod alla klutar hissade. Rodden gick utåt Måsklubben. den för- när de saltat för vinterbehot. Karl Henrik •Hsu tyckte att han skulle mod nu igen, ut gjorda, elemenskade Måsklubben. Nu var Karl säljer färsk torsk och salt torsk f jitrdingvis, på långfärd — att han varit i land på per- Henrik framme, spottade tvi, så det bubblade i välsignar sin goda tur och är kakstyf at mission, och att styrmans hvisselpipa ljöd. vattnet, lade till yttermera visso in en sta• bara katten. Här ute i halsbandet kan man Men det var Karl Henrik, som kom in dig upptagare ur konj.tksfl:tiikan och lat så ha nytta at ` att stå väl hoa svartopelle. (IIIU,tratar (a Ll TI.h 1 och bviaslade på en slagdänga. .Hå kon, snöret gå. Till agn hade ligger ni till sängs midt på dan, ni far,i han satt på en bjärtröd sade han och bjöd till att se obesvärad ut. gulbit, en riktigt aptitlig aGör det ja, gör det js,, svarade gubben en. Han började loda och försökte att med sina matta ögon titta som han och många an- riktigt stadigt och långt på Karl Henrik. dra gjort många gånger .Lär val vara slut med mig nu i det no. pste,i tillade han. sÅh, ss ni talar, Inte — —, skulle Karl Henrik försöka med ett at sina belefvade inpass, ehuru han visste barn det stod till. Men gubben afbröt: 'Ja, och så skall du ha tack för hvad som varit oss emellan, men sköt dig, pojke, för eljee får jag aldrig en glad dag merl , Men det var ju så sant, han skulle ju dö och få slippa ifrån alltsammans — och ett förtaget leen& lekte i de slappa rynkorna kring mannen, och på do urgröpta, bleka kinderna spred sig en svag rodnad. Att han kunnat glömma sjllfva döden! — 'Får jag veta märket vid Måsklubben, fars kom det plötsligt och kort från Karl Han- rik. Mödosamt reste sig gubben sa pass, atp han kunde stödja på armben — — 0 förut — tätt inne vid tvärbranterna kring kob- ben och rodde sakta utåt med snöret mellan fingrarne. Denna gång tog han en ny riktning, stitfvade envist rakt på ruskpricken och fyrtor- not därbakom. Bottnen var ojämn, blysitnket stötte mot sten emellan- åt, så att man kunde tro det var ett svagt napp. Nu biet det grun- dare, så med ens ett par famnar djupare — boj, nu högg torsken fast! Bliztanabbt ett
Texten är automatiskt avläst ur skanningen. Gammal tryckstil ger
ibland felaktiga tecken.