Inget referat är framtaget för den här sidan ännu.
6.4 3 0'— goda tillfälle att sätta så pass mycket af sin egendom i säkerhet. Men den stackars Axelsson I Han nktigt sörjde bfver honom, dir han satt med hustru och fyra barn. Det var ju ett eliinde, och det gjorde honom mycket ondt om dem, fastgn det var tydligt att det lugnade hans sinne rätt mycket, att efter sedan han tänkt pk sitt öde tänka på deras. Ibland kan det kännas upplyftande att få sörja äfver andra. gesynnerligt nog hade han emellertid inte hört något ifrån dem pA de ser, sju veckor, som förflutit, sedan katastrofen in- g n,tran och barnen hade varit bormuta för att vistas hos hennes föräldrar under sommaren, och han själf hade endast några dagar före det sorgliga fallissementot lämnat staden för att företaga en längre affilrsresa till utlandet, hvarifrån han ännu inte åter, vitndt. sedab kamrern kommit upp från sjuk. bädden, hade han visserligen frågat de få bekanta, som gingö till honom, om de visste något om Axelsssons och deras förhållanden, och de hade nog hört att han råkat illa ut i kraschen, men ingen kunde säga någon• ting beatllmdt, då dels bolagets afflirsatäll• ning ännu inte blifvit bekantgjord, och dels han själf inte på något sätt låtit förmäla någonting om saken. Troligt var dock att han hade det svårt, ty ryktet gick att han i brer till en bekant sagt sig skola bosätta sig utrikes för att lättare kunna slå sig fram. Ja, stackars Axelsson, det sig nitstan ut som om han hade rymt. Måtta han bara inte haft nys om händelsen på förhand och gjort något galet i sin förtviflan, så att han fått ett ledsamt skäl för sin rymning. ,Ja, ja, det är ju förskräckligt att ha sådmia tankar om en vän och bekant,, tillade kamrern, då' han någon gång låtit en dylik antydning falla inför sina döttrar, >men man ser ju så ofta, hvilka hemska ting som ske. Och hvad allt kan inte nödtå driha en till?. En förmiddag satt han åter och lade ut sin patiencelek, då det ringde på tambur- k I o< kan. 1 Fröken Minna sprang sjtif ut. Hon var allt för nyfiken på att få veta, hvem som var npphofvet till det sällsynta ljudet, för att kunna vänta tills jungfrun gick. Och till och med kamrern var inte utan sitt intresse för saken. Han lyfte upp hufvu- det och satt och höll kortet, som skulle läggas ut mellan tummen och pekfingret. Därute hördes röster, Minnas och en annan fruntimmenröst, och Agda, som satt kvar inne hos sin far, började gissa, hvem den besökande kunde vara. Men hon gissade inte alls rätt. Når Minna kom in med den främmande, reste sig kamrern af förvåning, och Agda gick gladt öfverraskad emot henne. Den inträdande var en liten fyrtioårig dam med ett par vänliga ögo n och ett något sentimentalt uttryck öiver ansiktet, hvilket blot djupt sorgset, då hon närmade sig kamrern och räckte honom handen till hitls• ning. •Nej, se fru Axelsson,, sade han. De tryckte länge hvarandras händer under ömsesidigt förstående. >Ah, hvad jag har tänkt mycket på kam- rern,> sade slutligen fru Axelsson, när hon åter kunde tala. >Och på er med.. Hon vände på hufvudet först åt den ena af flickorna ocl) nedan åt den andra. Och så sjukdom till på köpet, fortsatte hora. >Ack, snälla kamrern, vift ni inte hålla till godo med litet körsbärssaft, som jag själf gjort. Den är verkligen rätt läskande, när man är konvalescent.' Med en snabb rörelse drog hon fram ar sin vida krage en stor saftbutelj, inlindad i !kvitt papper och ställde den i soffhörnet bredvid kamrenr, som tackade henne litet tafatt. Nej, nej, han fick inte tacka. Hon sköt ifrån sig hans hand med båda sina och suckade. •Åh, den som ändå kunde göra något Den som ändå kunde lindra och hjälpa när det behöfdes.9 Lindra och hjälpa! Kamrern rynkade ögonbrynen. Det där skulle väl aldrig vara menadt åt honom? Hvad var det för snick snack af den stackars kvinnan - 'Ja, + satir han, >hvem önekr.r inte det? Jag tycker ock*& synd om alla lidande, kära frn ~Azelsson. Hur står det an till med er? s >Jo, jag tackar mycket bra. Vi äro friska och krya, både jag och barnen. Och Edvard mådde också bra sist jag hade bref ifrån honom. Om vi ändå kunde dela mod osa litet af vår hälsa åt er!> >Tack, tack, men hur har ni det annars då?. . Jo, de hade det utmärkt på alla sätt. Hon önskade bara att alla andra hade det lika bra, och så tittade hon innerligt på kamrern oh sedan lika innerligt på byar och en af de båda flickorna. Det var en märkvärdigt nöjd människa. Kamrern vred sig nästan nervöst i soffan. Nu kunde han inte längre afhålla sig frita att gå rakt på sak. .Och stackars Axelsson, som fick lot att resa sin väg,> sade han. 'Fick loft Han hade visst inte (till lo!'. Han hade rest. med uppräckta händer, för han hade fått en så utmärkt plats i Liver- pool, dit de skulle flytta allesammans. Både Agda och Minna måste komma och hälsa på dem och se hur trefligt de hade. De kundå behöfva en smula rekreatio4, do stackars flickorna!' Och hon klappade dom full af deltagande p1 kinderna. Det var som om hon bjudit dem till sig på ett mål mat, efter som de hade det så knappt hemma. Men kamrern ef ihop alla korten med en otålig gest. Han förstod ingenting at allt det hår. Var det för honom eller Axels- son, som det gått omkull? 'Hade Axelsson, ändå Inte tråkigheter, in- han han reste,' frågade han. >Jag menar, han som jag för de ditt sockeraktierna...?. Fru Axelsson smålog. 'Ah,' sade hon, >det var Inte af någon betydenhets' Inte af niigon netydenhct! Svetten-sprack ut öfeer hela den gjimle herrns ansikte. Rvad ville det säga? Var det inte af någon betydenhet, om man förlorar en tjugu, trettio, tusen kronor? Vore de så stort herrskap? .Jaså,» sade han, >det gjorde er ingen- ting?' DÅhnej, inte så 'mycket Edvard ligger
Texten är automatiskt avläst ur skanningen. Gammal tryckstil ger
ibland felaktiga tecken.