•-4 4 b--~ ~.., •~'„~ _. pool, och Minna var den enda som ens ville lofva att hälsa på henne, innan hon for. % Det var mod det sorgliga intrycket att olyckan förstört dom som hon slutligen tog at- sked och gick. Men hen- nes samvete var lugnt. När folk inte ville låta en lätta lifveta bekym• mer för dem, så var det ju omöjligt att uträtta någonting. gå fort hon gått, ma- kade sig kamrern så Mångt han kunde in i ena soR- hörnet,stirrade med ryn- kad panna på saftbntel- jen, som stod kvar i det Ju nlltidl i stora affärer. l-i,rlornr han p;i andra och röt med skarp stämma: .Bort ett håll, så vinner lian på ett annat. l)et,# rited (len!. får man vänja sig vid och ta ined lugn.' Den togs undan, hvarpå han makade sig Annat lir det allt man har sina vissa in- tillbaka till sin förra plats och fortsatte med komster och får dem minskade. Det Ur patiencen. inte så godt det.' Om han också hade sålt.. .1 Om han Och hon smekte kamrerns ena arm med hade tänkt sig för.. .1 Om han hade varit det ömmaste medlidande i ton och min, men klok ...1 Nu tyckte han att han var den rönte alls ingen tack. Han satt rak och dummaste människa på jorden, men också stel och började lägga ut korten, som det den som grundligast blifvit lurad. Och tycktes för att få en anledning att röra sin detta 'om. förföljde honom. arm och liksom i all höflighet skaka bort' Från den dagen minskades hans aptit hennes hand, heilken såg ut att vilja ligga och förstorades hans intresse för patience. kvar för obestämd tid. Han lade patience från morgon till kväll, Fröken Agda kände sig också illa till antingen det nu var för att tänka bättre, mods. Elon strök upp håret vid tinningarna eller ittt han i korten forskade efter någon och såg 'oroligt på sin far. dunkel ödets mening. Han magrade och Stackarn, nu skulle han aldrig mera kunna fick ett slappt uttryck. Och när gamle kap lifva upp sig med tanken på Axelsson. Det ten Boyse, hans goda vän, en kväll kom fanns inte längre någon, som hade det värre och hälsade på honom, telef han rent för- lin han. Hans öde var det värsta. Och skräckt öfver hans utseende. hon såg redan på hans ögon, hur världen 'livad står på?a sade han. 'Har det hade mörkiiat för honom. Hvarför skulle händt någon ny olyckaCs nu också den där Augusta komma hit och Och han såg misstrogen ut, när man för- tltlla till uppvisningamed sin lycka och sitt säkrade, att det rakt inte händt något alls. medlidande. Hon skulle verkligen velat göra Efter en stunda lamt samspråk • spände henne en förargelse, om bon kunnat. Och emellertid kamrern plötsligt ögonen i sin vän. röd i ansiktet af nervositet försökte hon slå >Har du hört, att Axelsson sålde sina omkring sig med mina små kycklingvingar sockeraktier, innan han for?' frågade han. så godt hon kunde för att skydda sin far. 'Sålde han? Åh, prat!» »Men kära Augusta,' sade hon, .nog var 'Det är säkert.' det väl ändå ett slag för er, som har så Iivarför skulle han då haft så ondt om pen- många barn att uppfostra. Det går väl an gar? Han lånade fem hundra kronor at mig.. för osa som har litet samladt ändå ... sten ljlm ... ! Men det lär allt vara så ändå.. ni ... vi tyckte att det varpå rysligt för .Slidder sladder, han har skulder öfver er skull ...• allt, och jag vet specielt, att han beklagat »Äh, söta ni,' svarade fru Axelsson leende, sig öfver sockeraktierna.9 .inte var det hela världen heller! Edvard - Kamrern flyttade på sig, lade ner patience- hade inte mer fin ett par tro aktier kvar. leken, fattade i stället tag med båda hän- Isesten sålde han kort innan han for för derna om bordsskitvan och såg ut, som om att' få mede) att köpa in sig i firman i han velat skåda ts-ära igenom kaptenen. Liverpool, där han är anställd.' Det var som om denna fråga gällt lit eller Det var punkten för historien. De icke död för honom. utlagda korten darrade litet i handen på 'Men jag har hört det af hans egen hustru,' kamrern och han betraktade dan främmande utbröt han. Och hon tycktes för resten med uppspfinade ögon. inte veta af några bekymmer.' Han hade sålt! Axelsson hade sålt sina Hans gäst skrattade så att isterhakan aktier. Man kunde således ha sålt dem så hoppade mot skjortbröstet. där kort förut! Hvarför hade inte han, kam- Jaså, har du hört det af lilla frun? Ja, rern, gjort det med? Om han bara - för- det förklarar saken! Dn är väl inte enfaldig, stått... ålen han var född under en olyck- människa, och tar på det heller! Axelsson, lig stjärna. som ligger i så stora affärer, kan väl inte Efter denna vändning ville samtalet inte relatera allting som det är för lilla gumman. riktigt taga fart igen, trots fru Axelssons Hur skulle han då få lugn och fred i huset?' alla välmenta försök. Hon hade kommit i Först funderade kamrern en smula. Men afsikt att muntra upp dem, men misslycka. så slätades rynkorna ut i hans ansikte och des totalt. När hon föreslog kamrern att ett litet småleende låg och drog inne i ena fara ut och åka ruskade, han bara på huf. mungipan. vudet, flickorna sade nej till hedfiket i Liver. Sedan kaptenen gått var det kamrerns tur att bevisa sammanhanget för flirk~,rna, och han gjorde det så grundligt att d,. måsta erkänna klarheten i hans bevisföring hundra gånger om. Han var så itrig att han steg upp och promenerade på golvet, och efter d.•nns motion fick han en sådan aptit, att han v,ll, ha biffstek till kvällen. I stället för att lägga patience pratade han hela tiden, m,-n nästan inte om någonting annat in om '.t,> kars Axelsson'. Det hade varit en mellan. tid, då han bara var 'Axelsson». Men nu var han ~stackars Axelsson. igen. Och han* familj låg honom också om hjärtat. När de ätit ville han böra musik, nigra af de gamla känsliga folkvisorna, som Minna brukade spela och sjunga med sin epr~.da stämma, och då han tog godnatt af dkw hvilket blot jämförelsevis sent, hade hans skrynkliga ansikte ett blidt, nästan lyckligt uttryck. Pi vägen in lyfte han pekfingret mot Minna och gnolade hennes sista visa. Och tror du att jag förlorader är. Men han hade knappast försvunnit genr,a, salen och hunnit in till sig, förrän de åter hörde dörren öppnas och hans små harsand,• steg ljödo öfver salsgoltvet. Där stod hrn framför dem med en högtidlig min. »Hör ni flickor,» började han som jag dör och ni skulle ha något mer än ni t,. höfeer, så kom ihåg stackars Avelssons barn. Hvem vet, har det kan gå för dem som lefver så där otvanpd en vulkan.» De måste lofva med hand och mun och si blef han lugn och blid igen, tog för andra gången godnatt och begaf sig till ro, utan att vidare vända om. Minna kastade ep lång blick efter honom. »Vet du Agdå', sade hon, det är nog elakt at mig, men jag kan inte hjälpa att jag tror, att pappa är glad öfver att det ändå gått illa för Axelsson med aktierna. Annars skulle han inte ha alldeles som aam• vetekval och tänka på barnen.» Agda svarade inte genast. Hon stod och funderade. 'Jag tror inte han är glad öfver det,• svarade hon slutligen. 'Men det ger bana eget öde en fördelaktigare bakgrund. En mörk bakgrund gör ja allting ljusare.. Och hon plockade ömt och sakta ihop sin fars gamla nötta, tummade patiencekort, som låga utbredda på bordet. Han hade gått sin väg och glömt att lägga patiencep till slut. (M~ Tillra Klas g uru lilla Elsa blef prostinna. Skipa at Ernst Lundquist. et var stort namnsdagskalas på läns- mansgården. Stämningen i salen, där' kaffet dracks, hade alltifrån början varit mycket lifig, och den höll sig uppe på samma höjd filven under påtåren och tre- tåren, men just som teskedsslamret efter den sista upphörde, tog sig en illvillig tomte, som låg på lur i någon vrå, det orådet före att vrida alla pratmaskinerna i baklås, och det uppstod en sådan där hemsk, omoti- verad tystnad, som kan bringa en stackars värdinna till förtviflan. Det enda man hörde var en stor spyfluga, som dansade mot papp. ta, och hvart man tittade, såg man krampaktiga, förlägna leenden på alla *an- sikten. Till och med den annars så obe- svärade Stockholmsfrun, Fanny Eckhoii, som hittills skrattat och pratat si ifrigt s h a a a i oe si 01 m i m PI s4 ro on
Texten är automatiskt avläst ur skanningen. Gammal tryckstil ger
ibland felaktiga tecken.