. 5.4 År hon död vår gamla jord, hon som dukade sitt bord nyss så rikt på marken? Nej, hon sotbar, hämtar kraft från den möda som hon haft. Lysa mot tradets stam: dess saft drömmer under barken. Solen, som så särla kom, vänder nu mot polen om, börjiar åter stiga; natten blir ej mer så lång, stugan ej så nö och trång, vår gång, upp mot ljuset stilla, sakteliga. Mången storm dock vantar &n, månget spår val yr Igen, innan våren knoppas; men med julens glada fest kommer barnens van som gäst lår oss alla, hur vi bäst kanna tro och hoppas. Ur en dyster fornvurlds natt bröt hon fram, en ljusets skatt, strålande och fager, såsom nu ur köld och snö ötver skog och dal ooh sjö solen stiger upp, att strö kring sig. Ut och dager. Därför hiva juled] klockors klang och sångers brus mörka vinternatten. Därför går en suck at fröjd ur hvart bröst mot himlens höjd, och en fläkt af lit Ikr röjd ötver land och vatten. Hålle friden då sin hand öfeer stad och sjö och strand omkring allt vårt rike Allt hvad godt och sant och kärt söm gör litvet letva vlydt, blifve det vårt folk beskärdt, ooh all tvedräkt vika. Seklet snart till hylla går och det nya redo står att på banan träda: må det plåna ut all strid, skänka ljus åt soffrad tid, att vi få i fröjd ooh frid oss åt julen glada! FRANS HEDBERG. (tusatrst& asaln riren ) 2 slutade han inte för det .ied patienten. Alltid hade man någonting att tänka på, som behöfdo klargöras, menade hån. Fröken Minna, den yngsta af döttrarna, trodde visserligen att han fäste någon be- tydelse vid, om patienten gick ut eller inte, att då skulle det eller det ske eller inte ske, och att han inte tänkte så fasligt myrs på andra saker. Men fröken Agda, äldsta, trodde mera på sin fars utsago, och r'kiss af Anna Wallenberg. var orolig för att den där sysselsättningen n olycka kommer sällan ensam. Först ledde honom in i en farlig tankekrets Hon r gick den storartade, mod s0 många brukade lägga handen öfver korten och före. förhoppningar motsedda affären omkull, den slå honom, att de skulle läsa högt eller spela nya fabriken, där man skulle göra socker ett parti bräde bara för att få honom bort af affallot från ett annat fabrikat, och i ifrån hans grubblerier. Men oftast lyckades hvilken han satt in mor än fjärdedelen af det inte. Han ville helst tanka. Och hon sin fönnögenhet. Sedan kom sjukdomen, lät honom till slut hålla på, ty hon märkte om det nu var i följd af sorgen och gri(- att han sjålf tänkte sig till ett slags tröst. melsen eller af andra, yttre orsaker. Men Än den ena, än den andra lilla besparingen det var inte många dagar efter det stora kunde han under dessa funderingsstunder slaget, som han bäddades ner och fick ligga hitta på att införa i deras lefnadssätt. Det var nästan som forna tiders goda finans. flere veckor i en elakartad nervfeber. • Den gamle kamrern var så godt som bru- speknlationar, ty det rörde sig ju alltid om ten både till själ och kropp, när han åter en liten vinst, om inte aktiv, så åtminstone kom på benen, och hans båda modolflldriga passiv. 'Agda, min flicka,' kunde han säga bäst döttrar fingo pyssla om honom och jollra med honom som ett barn för att få honom det var, 'tycker du inte vi ska skaffa oss att vara förståndig och inte Lunka allt för en kamin till vintern? Det blir alltid billi- gare att bränna koks an ved.' mycket på sina olyckor. Agda nickade och samtyckte, och så var Det var svårt med de där tankarna. De sögo allt lugn ifrån honom. Inte för att han vid bättre humör for den dagen_ Han han behöfde frukta för att vare sig han hade inte gjort en så liten förtjänst ändå ,Jag undrar,' sade han en annan dag själf eller hans barn skulle komma att lida som vi inte skulle kunna hyra ut biblioteket någon nöd. Återstoden « af hans förmögen- het var tillräckligt stor, för at£ de skulle och flytta böckerna in i mitt rum?. Bägge flickorna funno det vara en briljant kunna lefva under tämligen bekymmerfria förhållanden, och om sjukdomen förminskat idé, och hans ansikte lyste upp, som rar hans krafter, orsakade det heller inte så stor han förr i världen kom öfver några riktigt förändring i hans lefnadaaätt, ty han hade utmärkta värdepapper. Men bästa trösten var ändå, när han redan för ett par år sedan tagit afekod och förde ett tillbakadraget familjelik. Men ban tänkte på Axelsson, den stackars ingeniör var en orolig natur och hade alltid varit Axelsson och hans familj. Om dem kunde ängslig för morgondagen. Som barn hade han tala hvarenda dag, utan att 4 3ttna, han varit rädd för, att det skulle •bli d4lig och han såg aldrig så upplifvad ut, som mat middagen därpå. Som yngling hade sedan han fått beklaga dem under en god han varit rädd för, att den flicka han tyckte stund. Axelsson och kamrern hade gjort sitt stora om skulle bli bortsnappad, innan han hunnit taga sina examina. Som ung tjänsteman inköp af sockereztraktaktier tillsammans, hade han varit rädd för, att andra skulle och det var en bekant till Axelsson, som gå förbi honom. När han kommit ti;l on genom en särskild grace förmedlat köpet, borgad ställning, hade han varit rädd för ty aktierna hade en strykande afgång. De svårigheter pA ålderdomen. När han sparat skulle komma att ge millioner i ränta, sade sig till skydd för den, hade han varit rädd den stackars Axelsson, och han hade visst satt för sina barns framtid. Och när han hun- sig betänkligt i skuld för att kunna köpa nit aflllgsna bekymren äfven för denna, var in så många som möjligt. När kamrern, han rädd för alla oförutsedda händelser, som var betydligt försiktigare, framhöll, att som kunde beröfva honom och hans när- det. ändå inte var bra att så där sitta allt maste den tryggade ställning han beredt på ett kort, skrattade han bara helt öfrer- dom. Därför hade han också arbetat på lägset, slog honom på axeln och sade: att alltid ha något i reserv, något utöfver 'Fänta bara tills om ett år, så får vi väl det nödvändiga, och som han hade ett godt höra hvad du säger då!' Och en liten tid hutvud och ganska förslagna affärsidéer, därefter då det började hviskas om, att det . ändå fanns ett visst litet svårhjälpligt fel hade det också lyckats honom. Nu var det emellertid slut med det där med den där fabrikationen, var han lika öfverskottet, och de stodo utan skydd mot lugn för det. Han ville inte höra talas om det oförutseddas angrepp. Han inbillade kamrerns farhågor, och en dag, när denne sig allt möjligt, att banken där han hade gnällde mer än vanligt erbjöd han sig att sina pengar kunde inställa mina betalningar, köpa så många aktier han ville bli af med. Kamrern funderade. Den andres tryga att någon at döttrarna kunde få en sjuk- dom, rim slukade ohyggliga summor, eller het gjorde intryck på honom. Men, Gud att människor skulle bedraga honom på ett vare lofvad, till slut beslöt han sig dock rör att taga det säkra för det osäkra och eller annat sätt. Allt det där tänkte han på nätter och låt honom verkligen köpa en god del af dar, men i synnerhet när han satt och lade aktierna. Hade han inte gjort det, skglle patienco. Att lägga patienco redde så bra väl han och hans döttrar nu fått lefva på ut tankarna brukade han säga förr i värl- sill och bröd. Och mellan de stunder han den, då han sysselsatte sig med sina finans- grämde sig öfver sin förlust, tackade han operationer, och när han slutade med dem, den högste för att ban gifvit honom detta E
Texten är automatiskt avläst ur skanningen. Gammal tryckstil ger
ibland felaktiga tecken.