Inget referat är framtaget för den här sidan ännu.
skalkar locka di.ä9 följ inte, står det. — Jag fattig syndig människa, som i synd född år —. Smeden lyfte armen som för att slå slig. gas i stödet, ban stod upprätt och skall i eommarrärmen, sot och svett runno ned för kana smutsiga skygg. Bonden satt blek och blinkade fort Det var något galet med Olof i Lien. 'Du ska' sätta dej ner och inte prata så högt, för folk bör dig,. försökte Jon ditm- psdt, ,terad flyttar allt det gamla, de 011e se allting lir ny vordet.. Nej, du listiga rät — da satans bonne,• 'ritade Olof i Lien med feberglöd i de gamla ögonen, .nej tig' gör jag int' -- t"känaa ska jag inför människorna vårt coda lefverne, ffir det var falskhet de långa Lrvu och inkors och faderlösa. tårar — och ,! Å ska gå fattig och arm från gård och ,.rund, och jag ska vandra med påsa på ry rga — 6j, Hmv. misskunda dig öfror mig lian brant i snyftande gråt och satte sig på bänken. Jons bleka ansikte släppte spända uttryck - vid denna vändning, ..r lade lade handen på smedens knä och sade aÅI;inde: i tn ska vara förståndig, du Olof, lut' k• du väcka opp det, som dödt lir — du •L.s tänk' på Greta, bon skulle stå med •:.gumers för far min, hon — kanak' skull' gå hin och göra sig något illa iskam och det skull' komma öiver ditt huf- det, 011e, si kanske deg synden, den 1 .1e inte förlitas dej, för du tröst' Inte lip-rren i hjär'at. enfaldighet, utan drog olyckan öteer ditt enda barn. — — Men nu ska da bara vara gla' och prisa Herren, för han hativer fört din själ ifrån världens onda vågar.. Och utan att ränta på invändningar, stämde den gamla rösten upp en sång. Smeden satt dystert stilla och stirrade ned för sig. Hane kraft var uttömd. Dn kloke, kloke åsbo, du visste alltid att bärga för det tillkommande, ss att det blef öfeer för det närvarande. På vintern, när åkorten frusit och alla backar och vägar smält ihop till ett kvitt, obanadt fält och himlen hängde blygrå med strimmor af blod öiver skorstenarna och solen aldrig togs med i beräkning och inga fjäll tunnos vtå horisonten och tiden genom• letden tåligt och långsamt och tungt — då trampade Jon Eron en kväll genom snön uppåt smeden Olofs stuga. Det var ett sällsamt ärende han framförde, och en sill' sam verkan det hade 1 smedens oevarma kammare. Han anhöll om Greta,, den fin. hyade, måttligt bärgade smedjäntans hand för sin äldste son och artvinge till alla går- dar, uthus och skoglotter. 'Ond Fader,. ropade Greta och tyckte, att goltvet vek under hennes fötter. .Det U' val lut' teaning,. och bon tog i att gråta och slå händerna ihop. Men Olof, fadren henne#, han stönade. Gick ut och stönade i snön, hans ögon, skumma af härdens eldar, irrade sjuka om. kring det stumma, krita, kalla tilltet. Jon hade dock lirkat samman värre saker och fastare viljor in så. Och Greta blef ungmor på Ersonska gården, Innan mygg- dansen börjat i akogarne. Hej, hvad glans öteer Len) Den feber korta, den blundl jnaa, den tusenstämmiga sommaren har kommit i silfverv'agu med eldhästar. Hans gördel är bli och kronan finare ån spindelns våt, dir solstrålarna loka. Det är jublande, hejdlöst, jagande lit uppe på kullarna och i dungarna — dagarna äro få, lusten kr omättlig. Fjällen hölja sig i ljus, åsarna blåna, linnean och rödklöfvern dofta rusande *ött, det piper, hoppar, killar, surrar och alba mellan tallar och enar. Gråset vid Olofs smedja bågnar och va- jar för illfbrisen. Tyst år det därinne och härden svart Jon komme' gående uppför stigen från gården. Han har ingen bok, men bana ansikte lir blidt och vint. Han syr nu uppe vid det gamla brädet, och han tittar in genom den tomma fönstergluggen. Det skymmer därinne, och det är vill, ty från taket vid härden dinglar något sotigt och fult, som icke hör ihop med det poc kande, kamplyutna lifret därute i sommar• solen. Klok var du, gamle Jon, men don synen hade du ändå icke beräknat. Numera lir det mödosamt att gå upp på åsen, och det drar kyligt däruppe för ålder domen. Jon med silfverhåret triirklippt fram öiver kinderna och det smala blida leendet sitter om sommaren nere på gårdens veranda i stillhet och 1R ocli löner högt ur bibeln, och de sjungande ljuden fortplanta. öhor Låtven till anda dalar. (tt iiiS, r.~,. Tre,) Det "allra heligaste ". En iulbe 4ttal&G at Sophle Länge. varför skulle jag förtiga, att jag vuxit upp i ett fattigt hem — ja, i ett mir ket fattigt sådant, dir jag lärde mig att försaka och älska, ty försakelse och kärlek äro ofta syskon. Sedermera har jag fått fullt upp af detta lifvota goda — jag har blott bebott sträcka ut handen efter dess Kylleno frukter, men då jag bitit i dem, har jag ofta funnit dem hårda och elungnt dem ifrån mig med den alsmak, som öiver mittnademi för med sig, och då har jag med saknad tänkt tillbaka på den tid, då on enda liten obetydlig fröjd var tillräcklig att för stunden kasta ett härligt glMjeakim mer öfver hela tillvaron. Vi vore tt. syskon — flickor alla tre — och ganska nåra hvarandra t ålder. Jag var emellertid äldst och, ehuru endast tretton kr, kände jag mig nästan som en liten mamma för mina yngre systrar, och för dem var det en helt naturlig sak att se upp till enig som ett orakel och fråga mig till råda i hvarjehanda små bryderier. Och sådana var det ej ondt om i vårt hem, där en ut- gift af några få ören var en viktig sak, som måste grundligt ventileras, innan man kom på det klara med, huruvida den var absolut nödvändig eller ej. VÅra föräldrar vore döda sedan ett par år tillbaka, då de båda omkommo vid ett skeppsbrott -- ty tuin tar var sjökapten — och vi lefde nu tillsammans med vår mor-
Texten är automatiskt avläst ur skanningen. Gammal tryckstil ger
ibland felaktiga tecken.