Inget referat är framtaget för den här sidan ännu.
mitt hjllrta upphörde nustan att slå, så dl r*tem bock skulle 7ho Hon n mit dit, ptatapå häpen och bedrötysd blef jag, ty jag för• stod genant hela den rörande historien. 'Kopparna, mormor — brer kro kop• lr-Arne! b Detta mitt utrop dog bort i en snyft• ning, och jag kröp intill mormor och gömde mitt tArsköljda ansikte vid hennes bröst. • ' .` •~; ` r a., ,ny er ~ • Ilo kro borta,► svarade hon så lugnt som möjligt, ehuru jag hörde att rösten akälfde, 'men bekymra dig ej öfver det.. 'Ack, jag förstår — du har sålt dem till den ditt herrn, som förut ville köpa dorn, och,... , 'Ja, du har gissat rätt — han hade gif vit mig sin adress'— men tänk nu ej vi dam durpå. ► brtnda. och slup km OCH 'pet • jag t~ Han i vm vii baane~ r ~• .Våra julklappar — julgranen — vår julglädje — allt detta ha vi då fått på vekostnad pf ditt dyrbara minne!. 'het sur nödviindigt. Kassan rar tom, och jag kunde räl ej då vara så sjlilfvi.k att behållit dem.' Vi sukte på allt sätt att genom var öm het visa mormor, att vi satte stort vård,' på hennes uppoffring, men hon tog emot den med ett frånvarande uttryck ( sitt an• vikte, och jag vet ej än i dag, om hon verkligen uppfattade hvad vi därmed ville göra begripligt för henne. Sedan hon varligt gjort sig lös ifrån oas, stängde tyst skåpdörtcn och stoppade nyckeln i fickan. ntssende om idesjäl Hon , sitt, bak by, med bet, mej Munnen hade ta klara mi @Tirmisk 'NI 1 jag dg lade art henne. djupsd steg, få 'Se så, barn,' sade hon stilla, , nu vi ej ånyo skåpet pi' länge.' dg, att dyel i boken b, (In~kur J,..► Yr.t,'aw.) Hon 1 aa, j bon, ,4 och jas dem oei låst dia var slut och hösten stod för dörren. R :r,. S ommaren skon fortfarande klart och bjärt ötver skog, holur.ir och glittrande fjrrdar, och träden stodo linnu gröna med endast en anstrykning sf rödt och guld bir och byar blam! det lummiga löherket. Men det rar icke längre somrns- rena värmande sol, och skuggorna dårinne 1 skogen hat , blitvit mörkare och djupare. Diår var mycket tyst och stilla. Allt jublande —n marlif hade upphört, intet tAgelkvitter 1 trådens kry intet myllrande och tvålande at brådskande inn'kter, tet surrande ljud af vingslag i luften. l)et var som ha'!' hela skogen slagit sig till ro i vemodig, undergitren f.r bidan på hösten, under hvilken allt now förut fy låt dr c: med lit och fröjd sd småningom skulle domna Loort •ter försvinna. Och ingen sommar hade någonsin varit så kart 'Ont denna, och ingen höet kommit med större vemod ti! .inn.- och hjllrta! 86 tänkte den unga tacka, tam långsamt vandrs'1' framåt on at stigarne. Luften var så kylig, att hon m."~ kanta en kappa öhrer axlarna, och ejömanshntten. ek - hon eyes bankade hålla I handen .Usr glömma bamm., satt nu Mlt stlldadt på det ljusa håret, hrilket bång"- 1 en lång gåta utåt ryggen. Huu bad. bon Icke annan flugit ► •rgen gram under sommarens vackra itutar, v att hon rndfÅdd, Qlmtande och med lågande kinder kommit ilande till blu+ke.. därborta under de höga granarna tätt invid berltå•t, Men l dag roro kinderna bleka och hon rörde sig IAnk: samt, som hade fötterna hatt blytyngder. Hon akul': komma tida nog i dag — till det sista mötet. Dir väntade han henne redan; bon skymtade den t~ru~ ,, ytterrocken och den hytta halmhatten mellan tröde~'• mörka stammar. Hon förde handen till sitt hjÄrta, ht il ket slog i brhiga, oregelmåsslga tag. Hon hade icke isat'. att det skulle kronnu så svårt, hon hade ickr' L,' t' dem — 'Men s besås. fick trål alla era förbehÅli långtand' kvinna era dön midt an jak Id !!e allt a Hyar nde ho AiMin rad, å twb.V bom jy mig sV vm kvads kom 4 men AN lågt ock dn vy ophi losi ock dy — och wlakoae Lön jag lyck Hm Ock be.
Texten är automatiskt avläst ur skanningen. Gammal tryckstil ger
ibland felaktiga tecken.